Vi som mockar koskit i pumps
Ja…vad ska man säga? Kooperativet har ju annars bannlyst porr och annat stötande material.
Fast eftersom detta var gömt i reahörnan på Backaplan, Hisingen, Göteborg kanske det inte räknas?
Fast samtidigt, i en annan, härligare, del av 2011 händer detta:
Så, gott nytt år systrar! Vi har folk som tar över! 
Kari Kapla
Jag, som många andra, är FB-kompis med Hanna Lager och hennes feministbibliotek. Nu i veckan skrev hon ett skarpt inlägg på newsmill.
Det jag reagerade på var att hon hade fått så sjukt många hat-svar. Jag fattar inte. Här kommer en smart kvinna och gör en bra analys, så får hon bara massa skit för det. Värdelöst tycker jag. Nu föreslår jag att vi ger Hanna en hel massa kredd och kärlek!
Kari Kapla
Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser heter det. Efter att ha deltagit i Centerpartiets förnyelsedagars seminarium om jämställdhet är jag om möjligt ännu mer övertygad om att föräldraförsäkringen måste reformeras. Sveriges enormt generösa föräldraförsäkring är en direkt orsak till att kvinnor efter barnafödande får en mycket ogynnsam ekonomisk utveckling i ett livslångt perspektiv. Jag är inte ensam om att (an)se detta. Men det höjs också starka röster för att inte staten ska gå in och detaljstyra i familjeangelägenheter. Jag anser att staten som det är med nuvarande upplägg av föräldraförsäkringen på ett synnerligen stötande sätt har utövat detaljstyrning och bidragit till att cementera omoderna förhållningssätt till familjens väsen. Skadan är redan skedd och det borde ligga på statens ansvar att göra om, och att göra rätt den här gången.
Det spelar ingen roll vad för slags rapporter du läser om jämställdhet kopplat till alla möjliga sammhällssfärer. Allting kommer tillbaks till föräldraförsäkringens påverkan på både män, kvinnor och barn. Centerpartiets och Centerkvinnornas förhoppning är att kunna arbeta fram ett nytt alternativ som som ska ta hänsyn till alla parametrar detta ämne berör. Mycket välkommet och nödvändigt säger jag, men under tiden detta arbete pågår bör vi verka för en individuell föräldraförsäkring. Skyndsamt.
Kari Kapla
Söndagen den 15 maj har vi som bekant omval till Västra Götalandsregionen. Nu har vi chans att rätta till det som blev fel i förra valet. Till exempel resultatet, som Reinfeldt påpekade när Alliansens partiledare talade inne i stan häromdagen.
Valfrihet i vården och kollektivtrafiken är frågor som i allra högsta grad handlar om jämställdhet. Kvinnor åker kollektivt till jobbet i större utsträckning än män och måste kunna lita på att spårvagnen och bussen kommer i tid. Även när det är vinter. Det galna vänsterförslaget om enhetstaxa i kollektivtrafiken får bara inte gå igenom. Vi har rimliga priser som det är, det är inte priserna som får folk att avstå kollektivåkande, utan att folk inte kan lita på att de hinner i tid till jobbet. Nej satsa pengar på en upprustning av trafiken istället för att slösa enorma summor på ett taxesystem som är helt orimligt. Fråga stockholmarna.
Vänstern vill också lägga ner alla nya privat drivna vårdcentraler vi fick genom reformen för en tid sedan. All vård skall drivas offentligt. Kvinnor skall återigen tvingas till att kunna välja mellan en arbetsgivare. Detta gynnar ingen, vare sig patienter eller personal. Jag känner att dessa ideér inte är verklighetsförankrade. Sjukvård i offentlig regi ska inte vara ett självändamål. I och med att jag kunde välja en annan vårdcentral upplever jag verkligen en ökad tillgänglighet och en ökad service. Det ska naturligtvis fortsätta så, och jag vill att vårdvalsmöjligheterna skall utökas.
Och återigen, varför skall inte kvinnor tillåtas starta egna verksamheter inom de områden de bäst behärskar? Omodernt och ojämställt tycker jag. Vi har flera Centerkvinnor på listorna i regionen. Kvinnor som delar mina värderingar om hur jämställhet skall genomföras i praktiken. Kryssa en av dem i morgon.
Kari Kapla
Varje politiker med ambitioner är i högsta grad medveten om betydelsen av sitt eget varumärke. Det spelar roll hur man klär sig (tänk bara på Birger Schlaugs kofta…), var man väljer att synas (…Mona Sahlin på Gay Galan..) och, förstås, vad man säger (..”Du ska veta hut när du är här” – Anders Björck till Carl Lidbom i Konstitutionsutskottet).
Det är mot den bakgrunden jag funderar på Håkan Juholts musikval. Juholt säger sig bli inspirerad av musik. Men inte vilken musik som helst, utan musik av Elvis Presley, Johnny Cash, Bob Dylan, Leonard Cohen, Ulf Lundell, Frank Sinatra och Bruce Springsteen. Gubbe blir inspirerad av musik av gubbar.
Hur kommer det sig att Juholt inte har med en enda kvinnlig artist bland sina inspiratörer? Vad säger det om hans varumärkesbyggande?
Thomas Östros hade säkert sagt Bruce Springsteen, Leonard Cohen och Eva Dahlgren och Nanne Grönwall. Inte för att han nödvändigtvis gillar Dahlgren och Grönwall, men för att han skulle vara mån om att sända ut signalen att han är en modern och jämställd man. Juholt gör det inte.
Jag kan bara komma på två förklaringar, lika beklämmande båda två. Antingen så har det inte fallit honom in att det spelar roll för varumärket Juholt vilken musik han säger sig lyssna på. Eller så, mycket troligare, är han mycket väl medveten om signaleffekten men väljer ändå aktivt att avstå från att ändra den.
Kanske är det med jämställdheten för Juholt som det är med förnyelsen – att han är så ”satans trött på den”. Vi får se.
LilaEricsson
Idag var det två artiklar i SvD som gör en gott humör.
LilaE
Imorgon är det Värnlösa barns dag. En dag som ländar till eftertanke – och handling. Inte så mycket på grund av dagens historia, utan för att världen är full av värnlösa barn – och vuxna.
Att vara värnlös är att vara i underläge, att inte kunna värja sig. Att inte kunna värja sig för olika ”övergrepp” som föräldrar, jämnåriga eller andra vuxna gör.
Värnlösheten lockar fram det onda i människor som själva lyckats bli lite mindre värnlösa. En ondska som oftast handlar om att visa sin makt. Man ser det på skolgården där helt vanliga barn skoningslöst kan sniffa sig fram till vem som är mest värnlös för att därefter, ibland helt omedvetet, utöva makt mot honom eller henne. Maktutövningen behöver på intet sätt vara synlig. Det kan handla om blickar eller tystnad. Men alla ”vet” vilken rangordningen är.
Men man ser det också i köpcentra och på bussen. Mamman som rycker det trilskande barnet onödigt hårt i armen för att sedan slänga ner barnet i sittvagnen aningens för hårt. Ett sätt för mamman att ge utlopp för sin frustration, men också ett sätt att demonstrera makt.
Jag tror faktiskt alla kan påminna sig situationer där man, på sätt eller annat, utnyttjat en annan persons värnlöshet.
Det är inte bara barn som är värnlösa. Alla kan hamna i situationer där man är värnlös – inte kan värja sig. Det kan handla om illegala invandrare som jobbar svart och inte kan värja sig mot skrupelfria arbetsgivare, det kan handla om att bli utsatt för väskryckare eller bli nerslagen av ett helt gäng.
Kvinnor som råkar ut för svartsjuka eller, i övrigt, dominanta män kan lätt hamna i värnlösa situationer. Att vara ekonomiskt beroende av sin man är också att i underläge.
Visst kan värnlöshetens offer minskas genom att den starkare blir snällare. Men jag tror mer på ”empowerment” – att ge dem som är i underläge redskap att själva ta makten över sin situation. För barn handlar det om att få kunskap om vad som är okej och vad som inte är okej – både för den som är utsatt och den som har makt. Att veta vart man kan vända sig och att det finns människor att lita på – återigen för båda. Och att det finns vuxna som SER.
För kvinnor är ekonomisk självständighet en mycket viktig grund för att ta sig ur ett underläge. Det är så jag väljer att se Fredrik Reinfeldts utspel att fler kvinnor ska jobba heltid. Kan man ekonomiskt stå på egna ben så är man kaxigare helt enkelt.
Jag inledde med att skriva att Värnlösa barns dag kräver handling. Vad jag menar är att alla faktiskt kan bidra till att värnlösa människor vi möter får lite mer styrka. Vi kan göra det i ord och i handling. Låt oss göra det nu.
/Lila Ericsson
I februari åker jag till Jamaica. Förutom att det är paradisiskt vackert så är det rena musikparadiset för mig som nästan uteslutande lyssnar på dancehall. Fast ur ett feministiskt perspektiv kanske man gör bäst i att inte analysera texterna alltför mycket.
Några av de mest populära jamaicanska artisterna (ex Capleton och Sizzla) tillhör rastafariinriktningen Bobo Ashanti. Det är de med turbanerna. Boboshanti har en camp utanför Kingston, Bobo Hill, där de kan bo i kortare eller längre perioder tillsammans med likasinnade. När jag var där för några år sedan så följde jag med två Bobo-bekanta upp dit för att hälsa på. När man som kvinna vill komma på besök så får man vänta utanför tills det kommer ut en Bobo-kvinna med en kalender i handen. Hon frågar när man hade sin senaste mens och räknar dagarna för att kolla att man inte är oren. Orena kvinnor släpps inte in. Alla besökare ljuger naturligtvis om sin mens, det fattar hon med.
Inne på campen finns det ett plank. Bakom planket bor Bobokvinnorna när dom är orena. När den här rutinen infördes räckte det med att kvinnorna bodde bakom planket i en vecka. Efter en tid ville kvinnorna själva utöka det till tre veckor. De tyckte förmodligen att det var ganska skönt bakom planket. De fick köra sin pryl utan att bli störda av männen. Man kan väl misstänka att veckan de valde att bo utanför planket råkade sammanfalla med den säkra perioden. Ut framför planket och ligga så man klarar sig tills nästa månad, sedan in bakom planket och fortsätta diskutera politik, religion och odling med andra vettiga kvinnor.
Nästan lite CK, eller hur? Vi har också ett plank. Befinner vi oss framför eller bakom?
En kvinna som varit verksam i Afghanistan berättar: FN soldaterna brukar ha med sig leksaker för att få kontakt med barnen och höra deras historier och hur de mår. Ingen verkade reflektera speciellt över att det bara var pojkar som kom fram och pratade, tills någon plötsligt kom på att de kanske skulle ha med sig fina pärlor också, inte bara fotbollar. Nu kommer flickorna också fram och pratar. De ser att FN finns där för dem också.
Så enkelt men ändå så svårt. Som medlem i UNIFEM fick jag den fantastiska möjligheten att delta i en internationell konferens om FN resolution 1325, om kvinnor, fred och säkerhet; ”10 years with 1325 – What now?” som samlade 170 deltagare från 20 länder, mestadels från globala NGO:s. Den samlade erfarenheten och kunskapen hos deltagarna var i sanning imponerande. Lokala pro-feministiska fredsarbetare från bl.a. Sudan, Israel, Palestina, Kurdistan och Georgien berättade om hur kännedomen om 1325 verkligen gjort skillnad. Kvinnorna kände ett stöd från FN och andra organisationer, kände att 1325 backade upp deras krav på att få vara med i fredssamtal och överenskommelser. Det känndes stort att få ta del av dessa kvinnors berättelser och höra hur ett tjusigt FN dokument verkligen har gjort skillnad för just dem.
I de flesta krig som utkämpas är det män som tar till vapen och kvinnor och barn blir civila offer. När man efter konflikten skall bygga fred och stabilitet så utesluts kvinnorna. Bara de som har krigat får bestämma om freden. För tio år sedan tog FN detta på allvar och krävde bl.a. nationella handlingsplaner för hur världens kvinnor skulle få tillträde till fredssamtalen. Alla länder har sin lokalspecifika tolkning av vad 1325 kan betyda för just dem.
På konferensen arbetades det fram förslag till hur man bättre kan implementera och förankra 1325 på lokal nivå i det civila samhället. Operation 1325 tar detta med sig till FN:s säkerhetsråd. Vi som Centerkvinnor har också möjlighet att ta våra tankar om pro-feministiskt fredsarbete till en högre nivå. Fantastiskt, eller hur!
Kari Kapla
Feminister lyfter sina väninnor när dom mår dåligt. Jag fick den här låten av min underbara kompis när jag var deppig och den lyfte mig verkligen Men det som är mer feministiskt och grymt bra är att fortsätta bära sin väninna när det flyter på. Från och med nu avvecklar vi den så kallade ”kvinnliga avundsjukan”.
OK?!
Senaste kommentarer