Jämställd

Jag är fostrad i sann Småländsk lantbruksanda där arbete och sparsamhet är en dygd.

Det fanns inga mängder pengar i familjen, mamma sydde många av våra kläder och några V-jeans fick jag aldrig.

Det låter hårt såhär svart på vitt men det var det absolut inte. Så snart vi blev stora nog att hjälpa till så kunde vi alltid skaffa oss extra inkomster genom att jobba på gården.

En helg med ladugårdsarbete, mjölkning morgon och kväll och traktorkörning däremellan gav en rejäl inkomst att spendera för en tonåring. Många gånger hade jag mer pengar än mina kompisar men jag hade själv jobbat ihop dem. Vi hade timlön, betalade skatt och deklarerade. Allt i enlighet med våra föräldrars uppfattning om att man ska lära sig hantera sin egen ekonomi.

Min egen första bil betalade pappa och jag fick en avbetalningsplan där timlönen för arbetet på gården räknades av månad för månad mot investeringskostnaden för bilen.

Vi uppmanades att spara även om det ofta bara var små summor som kunde sättas undan. Ett liten kapital hade de själva sparat ihop till var och en av oss för att ha när vi flyttade hemifrån. Det var inga stora summor, ungefär 10 000, men det räckte till några nya möbler till den första lägenheten.

Så här många år senare tycker jag fortfarande att en egen oberoende ekonomi är viktigt. Jag ser till att ha en buffert för oförutsedda utgifter, jag tycker det är spännande att köpa lite aktier eller fonder när jag fått ihop en summa som är större än vad jag tycker är lönande att ha på ett sparkonto och jag planerar mina pensionspengar trots att jag har 20 år till pensionen.

De första vuxenåren var tuffa att få ihop ekonomiskt, jag jobbade inom handikappomsorgen och hade låg lön även om jag haft turen att kunna få arbeta på heltid eller nära heltid. Jag lyckades ändå spara någon hundralapp varje månad för att kunna unna mig något lite extra ibland.

Då som nu förundras jag över dem vars pengar bränner i fickorna. Som en arbetskamrat jag hade en gång i tiden som ”handlade järnet” så fort lönen kom och sedan inte hade en enda egen krona resten av månaden men glatt deklarerade att hon ju alltid kunde tigga pengar av sin sambo. Eller en annan tjej som sa att det där med att betala räkningar och sådant det hade hon äntligen sluppit när hon flyttade ihop med sin kille och det skulle hon aldrig mer hålla på med.

Det är så sorgligt att detta till och med finns bland moderna unga tjejer år 2011. Därför blev jag varm i hjärtat härom dagen när min 17-åriga dotter kom och ville att jag skulle hjälpa henne att placera pengar som hon sparat undan från sitt ungdomskonto men som borde kunna ge en bättre avkastning än vad sparkontot skulle ge henne.

Att ge sina barn styrka, självständighet och makt över sina egna liv måste vara den bästa gåva man som förälder kan ge.

/Gunilla Hjelm

För några veckor sedan var jag på ett jämställdhetsseminarium som handlade om kvinnans roll i den regionala utvecklingen. Det var professor Tora Friberg som höll i seminariet och det gav sannerligen ett intressant perspektiv på regional utveckling. Kvinnan har (förvånande nog LOL) varit osynlig även där. Osynlig i allt från statistik till språk. De värdeord som regionala styrdokument är laddade med. Tora var den som 1993 tog fram programförslaget för regionalpolitiken ”Den andra sidan av myntet – om regionalpolitikens enögdhet”, där stor vikt lades vid att resurscentra borde inrättas över hela landet. 1993 känns som ett tag sedan… Det mesta är fortfarande högst relevant. Regionala resurscentra var från början tanken att vara inspirations- och mötesplatser för kvinnor att orka ta plats på den regionala arenan. Att tillgodogöra sig språket – att se sig själv i sammanhanget. Tora menar att kvinnans sammanhang inte så mycket fokuserar på produktionens villkor som på ”reproduktionens villkor”. Att få ihop livet och vardagen är fokus. Det som är nära i livet.

Är det rimligt att utifrån detta påstå att kvinnor och män börjar i olika ändar när de skall ta itu med problem i samhället? Kan då lösningen ligga i att bygga upp nya lokala projekt i samverkan mellan könen och som bygger på ömsesidig respekt och djupare kunskap om kvinnors och mäns verklighet i dagens samhälle? Eller är detta enbart populistiskt och alltför följsamt i förhållande till jämställdhetspolitiken? Oavsett, är det så många kvinnor skulle vilja förverkliga en politik: för lokal och regional utveckling.

I den regionalpolitik, som kvinnorna förespråkade, vidgades således regionalpolitikens uppgift. De ville inte bara avhandla produktionens villkor. De förde in reproduktionens villkor och därmed kom de närmare det mänskliga livet. De efterfrågade hur beslut i ett sektorsområde påverkade ett annat. De strävade efter helheten. De utgick ifrån och återkom till den lokala nivån. Det var där de utvärderade resultaten. De förespråkade en ”bottom-up” planering. Det fanns en strävan efter gränsöverskridande både vertikalt och horisontellt.

….

Under det senaste århundradet har många steg tagits i riktning mot kvinnors likaberättigande. Ett exempel som ofta nämns är att kvinnors förvärvsfrekvens ligger nära männens. Många svenska kvinnor förvärvsarbetar således, även småbarnsmammor, samtidigt som de har huvudansvaret för hemarbetet. Det återspeglas i kvinnors resmönster som visar att kvinnor ofta gör ett stopp på sina resor till och från arbetet för att de skall lämna eller hämta barn på dag- eller fritidshem eller handla matvaror. Män däremot reser i större utsträckning direkt från jobbet och hem. Utan att här fördjupa resonemanget kan man påstå att kvinnor för med sig sitt reproduktiva ansvar från den privata sfåren in i den offentliga och att detta samtidigt innebär att de förflyttar sig från ett privat till ett offentligt rum. Gränserna mellan privat och offentligt upplöses i viss mån. Därmed blir det tydligt att överskridandet från det privata till det offentliga har en rumslig dimension; i den feministiska strategin ingår också erövrandet av det offentliga rummet.

 

Mmmmm…. Mycket att fundera på blir det. Feministisk kamp i tid och rum. Vi som har politiska uppdrag måste arbeta för att lyfta kvinnors röst och villkor i de olika planeringsprocesser som formar vår vardag och verklighet. Kommunala och regionala planer ligger till grund för en stor del av utvecklingen. Ofta för en lång tid framöver.

Love peace and light

Pia

Homestylingskatt?

Att kräva extra skatt för att vissa  människor kostar samhället mer under vissa perioder i livet är helt galet.   Enligt detta resonemang så skulle kanske Heminredningstidningar beläggas med extra skatt eftersom de sannolikt skapar en och annan utbrändhet samtidigt som det får många skapar lugn  och avkoppling. Kanske ska Modetidningar oclså beläggas med en smalisskatt för möjligen  kan de magiskt vackra kvinnorna  skapa en och annan ätstörning. Kanske slå till med en mansskatt också eftersom män generellt sett sysselsätter sig med mer skadedrabbade sporter än kvinnor. 

Det här ett sätt att tänka som återfinns  i näringslivet och framförallt i de stora koncernerna. Det gäller att hitta rätt kostnadsställe. Så lite som möjligt ska vara generella påslag. Varje produkt ska bära exakt de kostnader som de genererar. IKEA har under årtionden förfinat denna konstform.  

Jag brukar vara den första att säga att mycket kan och bör lånas från företagande. Men i den perfekta kostnadsjakten krockar VD-takterna med den liberele politikerns uppdrag som är att sätta upp goda spelregler och sedan likt hökar bevaka att dessa följs. Det är inte att hänfalla åt att styra upp människors liv. 

Som kanslichef på Centerpartiet hade jag bland annat i uppdrag att läsa igenom alla motioner. Jag ifrågasatte många och lade mitt veto på enda, där motionären ville att staten skull rabattera stegräknare (det här är fem år sedan och de var då forfarande ganska dyra. ) Motionären tyckte att det skull vara ett Alexanderhugg för bättre folkhälsa och minskade kostnader fär samhället. 

Jag skulle tro att stegräknare vinner i ett samhällsekononiskt kalkylrace om vad som räddar liv gentemot många väginvesteringar. Men det är ett styrande av människors vardag som politiken inte ska ägna sig åt. 

Och för varje dag som en politiker befinner sig innanför väggarna på Rosenbad, rådhus och landsringshus, desto svårare är det att mostå frestelsen att ”styra upp litegran” och desto mer blase blir man mot de myndigheter och kontrollorgan som är skapade för att hålla just kontroll och leverera kritik. 

I det finanskrisfokuserade Sverige har debatten om statens och civilsamhällets roll varit alltför klen. Det behövs nog fler tokiga förslag för att vi ska driva debatten aktivt så att vi framförallt kan ifrågasätta allt från välvilliga förslag från frihetliga politiker som utan det märker det trillar ner i det sociala ingenjörskonstträsket. 

Homestylingskatt?

Att kräva extra skatt för att vissa  människor kostar samhället mer under vissa perioder i livet är helt galet.   Enligt detta resonemang så skulle kanske Heminredningstidningar beläggas med extra skatt eftersom de sannolikt skapar en och annan utbrändhet samtidigt som det får många skapar lugn  och avkoppling. Kanske ska Modetidningar oclså beläggas med en smalisskatt för möjligen  kan de magiskt vackra kvinnorna  skapa en och annan ätstörning. Kanske slå till med en mansskatt också eftersom män generellt sett sysselsätter sig med mer skadedrabbade sporter än kvinnor. 

Det här ett sätt att tänka som återfinns  i näringslivet och framförallt i de stora koncernerna. Det gäller att hitta rätt kostnadsställe. Så lite som möjligt ska vara generella påslag. Varje produkt ska bära exakt de kostnader som de genererar. IKEA har under årtionden förfinat denna konstform.  

Jag brukar vara den första att säga att mycket kan och bör lånas från företagande. Men i den perfekta kostnadsjakten krockar VD-takterna med den liberele politikerns uppdrag som är att sätta upp goda spelregler och sedan likt hökar bevaka att dessa följs. Det är inte att hänfalla åt att styra upp människors liv. 

Som kanslichef på Centerpartiet hade jag bland annat i uppdrag att läsa igenom alla motioner. Jag ifrågasatte många och lade mitt veto på enda, där motionären ville att staten skull rabattera stegräknare (det här är fem år sedan och de var då forfarande ganska dyra. ) Motionären tyckte att det skull vara ett Alexanderhugg för bättre folkhälsa och minskade kostnader fär samhället. 

Jag skulle tro att stegräknare vinner i ett samhällsekononiskt kalkylrace om vad som räddar liv gentemot många väginvesteringar. Men det är ett styrande av människors vardag som politiken inte ska ägna sig åt. 

Och för varje dag som en politiker befinner sig innanför väggarna på Rosenbad, rådhus och landsringshus, desto svårare är det att mostå frestelsen att ”styra upp litegran” och desto mer blase blir man mot de myndigheter och kontrollorgan som är skapade för att hålla just kontroll och leverera kritik. 

I det finanskrisfokuserade Sverige har debatten om statens och civilsamhällets roll varit alltför klen. Det behövs nog fler tokiga förslag för att vi ska driva debatten aktivt så att vi framförallt kan ifrågasätta allt från välvilliga förslag från frihetliga politiker som utan det märker det trillar ner i det sociala ingenjörskonstträsket. 

Det är inte många högtider i Sverige som firas för att högtidlighålla ett helgon. I alla fall inte i den Lutherska traditionen som de flesta av oss är uppvuxna i. Man kan tycka vad man vill om religiositet och kristna traditioner. Men de är stor del av den norm som präglar och genomsyrar våra liv. Helgon ska väl vara förebilder för oss vanliga dödliga. Sankta Lucia är ju faktiskt ett helgon. En annan jag kommer på är ju Maria. Men jag vet inte om hon kan anses betraktas som helgon. Hmm snäppet vassare kanske eftersom hon ju är Guds moder…

Jag tycker om traditioner. Jag inser också betydelsen av riter. Riten där ett avgörande steg i livet lyfts fram. Förstoras. Livet stannar upp för ett tag och fullt fokus ägnas en enda händelse. Ett barn har fötts. Ett par ingår äktenskap. Någon dör. För att förstärka riten, eller snarare själva definitionen av riten är att vi gör en grej av det. Hänger ni med? Ett exempel för att förtydliga (?):

1. Fina inbjudningar skickas ut.
2. Vi klär ut oss.
3. Släkt och vänner klär ut sig.
4. Alla åker vi till ett konstigt hus. (Kanske tom i ett konstigt fordon)
5. Vi spelar och sjunger konstiga låtar.
6. Släkt och vänner kastar okokt mat (läs ris) omkring sig.

Osv

Jag tycker att det är bra. Människan har i alla tider behövt och använt sig av riter. De hällristningar och grottmålningar vi har lyckats tyda handlar till stor del om riter. Vi behöver stanna upp. Fokusera inför något viktigt. Lägga något bakom oss. Visa tacksamhet. Kanske är riten än viktigare idag då allt går så fort.

Jag hörde talas om en man som fick blindtarmsinflammation. Han tyckte inte att det var lägligt. Han hade så mycket att göra. TYPISKT att få blindtarmsinflammation JUST NU!!! Istället för att operera bort den inflammerade blindtarmen så fick han en dunderkur penicillin för att häva inflammationen. Men läkarna varnade för att den när som helst kunde blomma upp igen.

När är det läge att ta en blindtarmsinflammation? Eller att morfar dör? Kan vi verkligen klämma in det i agendan?

Som sagt. Jag gillar traditioner och riter. Men jag tycker vi behöver göra klart för oss vad det hela handlar om innan vi ger oss hän. Åter till Lucia.

Lucia föddes i en rik familj i Syrakusa på Sicilien. Redan som liten skall hon ha avlagt kyskhetslöfte. När hon blev äldre lovade modern bort henne. Hon vägrade. Friaren kände sig kränkt och angav henne för en ståthållare som förföljde kristna.

Lucia blev arresterad och torterad men förlorade inte sin tro på Gud. Hon dömdes till att bli glädjeficka på en bordell. Hon uppges då ha sagt att då hon inte gav sig frivilligt skulle hennes kyskhet vara dubbelt värd. När hon skulle åka genom staden till bordellen på ett spann bakom oxar, fryste spannet fast i marken och gick inte att rubba. De hällde då kokande olja på henne men hon blev inte skadad. I sin desperation körde någon svärdet genom halsen på henne och inte heller då dog hon. Hon levde ända tills någon kom för att ge henne den sista smörjelsen.

Åh så typiskt. Vad är det med kvinnors sexualitet som är så förbannat provocerande. Ständigt återkommande tema i kristendomen. Jungfru Maria. Den perfekta kvinnan som föder barn utan att ha sex. Det är män som skrivit historien. Vad är det för fel på dem?  Gillar de inte sex? Någon som hört talas om en kvinnligt helgon som inte på något sätt är förknippat med sexualitet???? Inte det. Nähä. Någon som hört talas om ett manligt helgon som är förknippat med sexualitet??? Inte det. Nähä.

Pax et bonum

Pia