Är vi mer jämställda nu än tidigare? Jag vill gärna tro det. Och någonstans läste jag nyligen att dagens unga inte bryr sig så mycket om jämställdhetspolitik eftersom de uppfattar att de redan lever jämställt. Inget att snacka om alltså.
I skolan går det bra för tjejerna och på första jobbet likaså. ”Pigga och glada” tjejer välkomnas på arbetsplatserna och att flytta ihop brukar inte vara något problem. ”Vi delar lika” eller ”Janne lagar maten och jag diskar” brukar det heta. Och många unga tjejer intygar att de inte alls känner sig motarbetade på jobbet, tvärtom. De blir uppmuntrade både att säga sin åsikt och komma med förslag.
Någonstans här brukar jag som medelålders bli lite trött, samtidigt som jag tänker ”måtte det hålla i sig”. Men det gör det ju sällan.
De första åren som vuxen brukar gå bra, sedan blir det kärvare. Framför allt om det kommer barn med i bilden brukar det bli skevt med jämställdheten, både hemma och på jobbet.
Och hur går det med alla förslag och åsikter som tjejen för fram på jobbet. Tja, hon gör antagligen samma iakttagelse som Ann-Marie Orler, polischef inom FN, gjort: ”När jag var ung och nyutexaminerad hände det att jag frågade mig vad kvinnor i 40-årsåldern gnällde över. Jag hade inga som helst problem att få äldre män att lyssna på mina åsikter…. Det var först senare som jag förstod att det berodde på att jag inte utgjorde något hot för dem, på den tiden. När man blir äldre och inte är lika gullig länge blir det svårare”. (citat ur ”Framtidens entreprenörer” Tematidning nr 1/2010 från Mediaplanet)
Chefsposter, tjänstebilar och feta pensionsförsäkringar är fortfarande till övervägande del manliga attribut. Det finns en anledning till det. Det stavas ojämställdhet.
/Lila Ericsson
Senaste kommentarer