Arkiv för kategorin 'Lila Ericsson'

Sverige undertecknar Europarådskonvention om våld mot kvinnor

Regeringen beslutade igår att Sverige ska underteckna Europarådets konvention om förebyggande och bekämpande av våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Det är en ny konvention som antogs i april i år och syftet är att just att skydda kvinnor mot våld på en rad olika sätt. Konventionen tar upp en hel rad områden: utbildning, diskriminering, rättsväsende, osv, inom vilka åtgärder krävs.

Det är ett bra initiativ att Europarådet nu tagit fram denna konvention och för mig är det är en självklarhet att Sverige skriver under. Sedan behövs det fler länder som skriver på för att konventionen kan träda i kraft. Styrkan i en konvention är att ett land får en press på sig att leva upp till konventionens förpliktelser. Därför är den stora utmaningen nu att få så många länder som möjligt att ansluta sig till konventionen. Konventionen är ett redskap till i kampen att kräva bättre villkor för kvinnor ”worldwide”.

/LilaEricsson

Räkna med att förlora ett barn – eller att få ett du inte ville ha

Att bli förälder är bland det mest omvälvande man kan vara med om, både som kvinna och man – som mamma och pappa. Ett nyfött liv kommer och påbjuder både vördnad och andäktighet. Redan ett par dagar senare handlar det mest om blöjor, mat och sovtider. Det är omtumlande att bli förälder, men jämfört med andra länder så synes det ändå rätt oproblematiskt att bli mamma eller pappa i Sverige.

I andra länder är det annorlunda. I Afghanistan kan varje kvinna räkna med att förlora ett barn. Rent statistiskt alltså. I verkligheten kan en kvinna ha ”tur” och få se sina barn bli äldre än fem år eller så kan hon ha ”otur” och mista alla sina barn. För i Afghanistan dör var femte barn innan det fyllt fem år.

Afghanistan är det land som kommer längst ner på Rädda Barnens mammaindex 2011.  Mammaindexet rankar hur det är att vara mamma i världens alla länder utifrån variabler som  risk för mödradödlighet, förväntad livslängd, skolgång, barnadödlighet, undervikt, tillgång till friskt vatten, osv.

Enligt samma index har mammor det bäst i Norge. Sverige kommer på fjärde plats.

Att vara rädd för att förlora ett barn är en sak, men hur är det att få ett barn som man inte vill ha. I Rwanda uppskattas 20 000 barn ha fötts till följd av hutumilisens våldtäkter på tutsi-kvinnorna i inbördeskriget 1994.

Den isländske fotografen och journalisten Jonathan Torgovnik har låtit offren berätta sina historier och sedan fotograferat mamman och barnet. Bilderna och berättelserna blir tillsammans oerhört starka. Det går inte att läsa/se alla på samma gång. Det är för hemskt. Samtidigt ger de uttryck för häpnadsväckande styrka och klokhet. Flera av mammorna beskriver hur de gått från att hata barnet i magen till att acceptera och inse att det inte är barnets fel att barnet finns till. Slutligen säger flera: ”Detta barn är det enda jag har” och menar det både bokstavligt och bildligt och som ett hopp för framtiden.

Tror dessa två exempel räcker bra för att bekräfta att arbetet för att stärka kvinnors ställning världen över behöver fortsätta och stärkas. Och det över hela linjen –  från tillgång till mat, vatten, skola, arbete, till inflytande, självbestämmande och kroppslig och själslig integritet.

 P.S. Utställningen Intended Consequences: Rwandan Children Born of Rape har visats på Fotografiska i Stockholm men är nu slut där. Man kan se bilderna och läsa en del av texterna på Jonathan Torgovniks hemsida. Han har även skrivit en bok med samma namn.

/LilaEricsson

Varför vill inte Juholt bli inspirerad av kvinnliga artister?

Varje politiker med ambitioner är i högsta grad medveten om betydelsen av sitt eget varumärke. Det spelar roll hur man klär sig (tänk bara på Birger Schlaugs kofta…), var man väljer att synas (…Mona Sahlin på Gay Galan..) och, förstås, vad man säger (..”Du ska veta hut när du är här” – Anders Björck till Carl Lidbom i Konstitutionsutskottet).

Det är mot den bakgrunden jag funderar på Håkan Juholts musikval. Juholt säger sig bli inspirerad av musik. Men inte vilken musik som helst, utan musik av Elvis Presley, Johnny Cash, Bob Dylan, Leonard Cohen, Ulf Lundell, Frank Sinatra och Bruce Springsteen. Gubbe blir inspirerad av musik av gubbar.

Hur kommer det sig att Juholt inte har med en enda kvinnlig artist bland sina inspiratörer? Vad säger det om hans varumärkesbyggande?

Thomas Östros hade säkert sagt Bruce Springsteen, Leonard Cohen och Eva Dahlgren och Nanne Grönwall. Inte för att han nödvändigtvis gillar Dahlgren och Grönwall, men för att han skulle vara mån om att sända ut signalen att han är en modern och jämställd man. Juholt gör det inte.

Jag kan bara komma på två förklaringar, lika beklämmande båda två. Antingen så har det inte fallit honom in att det spelar roll för varumärket Juholt vilken musik han säger sig lyssna på. Eller så, mycket troligare, är han mycket väl medveten om signaleffekten men väljer ändå aktivt att avstå från att ändra den.

Kanske är det med jämställdheten för Juholt som det är med förnyelsen – att han är så ”satans trött på den”. Vi får se.

LilaEricsson

Gott humör

Idag var det två artiklar i SvD som gör en gott humör.

  1. Swecos satsning på nästa generations ledare som möjliggör för småbarnsföräldrarna Martina och Daniel att dela på en chefstjänst under en utlandstjänstgöring i Sydafrika. Känns både modernt, nytänkt och jämställt.
  2. Intervjun med Karima Tice, nyligen utsedd till Årets företagare i Stockholm. Karima Tice har nappat på möjligheten att starta eget inom hemtjänsten och driver nu ett företag som har 150 anställda som talar 43 språk. Affärsidén är – just det – att erbjuda hemtjänster till äldre på deras eget språk. Både enkelt och genialt på samma gång.

LilaE

Känner du till den framgångsrika krögaren Kerstin Lallerstedt?

Vad är likheten mellan jobb på restaurang och jobb i vården?

Svar: Fysiskt tungt och sena arbetstider.

Vad är skillnaden mellan jobb på restaurang och jobb i vården?

Svar: Mest män som jobbar som kock, mest kvinnor som jobbar som sjuksköterskor.

Varför då? Vet ej.

Matlagningstrenden håller i sig. Matprogrammen i TV frodas och man kan tävla i matlagning i hur många olika grenar som helst.

I början på februari vann Tomas Diederichsen utmärkelsen Årets kock 2011. Av dem som ville vara med i tävlingen i år var bara 10 procent kvinnor. Och mönstret har sett likadant ut tidigare år. Tunnsått bland kvinnliga deltagare och ännu mer tunnsått med kvinnor bland finalisterna och vinnarna. Ändå är cirka 35 procent av Sveriges kockar kvinnor enligt tidningen Fokus.

De kvinnliga krögarna är också få. En som nu klivit fram är Anna Lallerstedt, dotter till den kände Erik Lallerstedt. Anna Lallerstedt ska driva vidare de krogar som hennes pappa – och hennes mamma etablerat. Det är bra att hon vågar och vill och intressant att läsa intervjun med henne i SvD.

Men ännu intressantare är intervjun med hennes mamma Kerstin Lallerstedt som fanns i en DN Weekend för ungefär ett halvår sedan (finns tyvärr ej på nätet). I intervjun framkom att hon har jobbat precis lika mycket som sin make i företaget i olika chefspositioner och att hon känt sig fullt delaktig i företagets framgångar. I hennes ögon har hon och hennes make varit jämbördiga företagare.

Det är knappast den bild som framkommit i media. Där figurerar bara Erik Lallerstedt, som gärna låter sig fotograferas bland kastruller och husmanskost.  Inget fel i det. Om Erik tycker om att synas och Kerstin inte vill synas – så är ju arbetsfördelningen ok. Och journalister, som folk i allmänhet, gräver ju inte djupare än nödvändigt. Men det visar också att om man vill bli betraktad som framgångsrik så måste man också visa omvärlden att man är det. Det räcker inte att jobba i det tysta om man vill gå till historieböckerna.

Sedan är det en annan sak att många (kvinnor) inte vill eller känner något behov av publiciteten. Men det tar vi en annan gång.

/Lila Ericsson

Idag firar jag Byxans dag

Jag har aldrig trivts i kjol. Kjol begränsar steglängden om den är snäv och är den lång så trasslar den in sig i benen. När jag har kjol blir jag en någon annan än när jeansen är på. En känsla som inte heller den är bekväm.

Jag har dock aldrig funderat över orsaken till min kjol-aversion förrän jag läste Jeana Jarlsbos artikel i SvD som refererar boken Byxans politiska historia av historieprofessorn Christine Bard (Une histoire politique de pantalon). I artikeln beskrivs den långa kampen för kvinnors rätt att slippa kjolen – att få rättigheten att bära byxor.

När fransyskorna på 1790-talet krävde lika rättigheter så kontrade männen med att utfärda en kungörelse där kvinnor förbjöds att bära manskläder! Storyn är förstås längre och mer mångfacetterad än så, så passa på och läs artikeln.

Intressant nog har kungörelsen som förbjöd kvinnor att bära byxor aldrig blivit upphävd. Trots det ser vi byxor både på fransyskor och svenskor. Någonting har ändå hänt under de senaste 200 åren. Iallafall när det gäller västerländska sekulariserade kvinnors rätt att bära byxa. Men ser man sig omkring i världen så finns det fortfarande många kvinnor som tvingas klä sig på ett visst sätt på grund av männens rädsla. Och det finns män som vill använda kjol utan att bli förlöjligade. För att manifestera människors rätt att klä sig som de själva vill och av tacksamhet gentemot fransyskorna och deras kamp mot kjolen firar jag idag Byxans dag.

Lila Ericsson

Empowerment till Värnlösa barn och vuxna

Imorgon är det Värnlösa barns dag. En dag som ländar till eftertanke – och handling. Inte så mycket på grund av dagens historia, utan för att världen är full av värnlösa barn – och vuxna.

Att vara värnlös är att vara i underläge, att inte kunna värja sig. Att inte kunna värja sig för olika ”övergrepp” som föräldrar, jämnåriga eller andra vuxna gör.

Värnlösheten lockar fram det onda i människor som själva lyckats bli lite mindre värnlösa. En ondska som oftast handlar om att visa sin makt.  Man ser det på skolgården där helt vanliga barn skoningslöst kan sniffa sig fram till vem som är mest värnlös för att därefter, ibland helt omedvetet, utöva makt mot honom eller henne. Maktutövningen behöver på intet sätt vara synlig. Det kan handla om blickar eller tystnad. Men alla ”vet” vilken rangordningen är.

Men man ser det också i köpcentra och på bussen. Mamman som rycker det trilskande barnet onödigt hårt i armen för att sedan slänga ner barnet i sittvagnen aningens för hårt. Ett sätt för mamman att ge utlopp för sin frustration, men också ett sätt att demonstrera makt.

Jag tror faktiskt alla kan påminna sig situationer där man, på sätt eller annat, utnyttjat en annan persons värnlöshet.

Det är inte bara barn som är värnlösa. Alla kan hamna i situationer där man är värnlös – inte kan värja sig. Det kan handla om illegala invandrare som jobbar svart och inte kan värja sig mot skrupelfria arbetsgivare, det kan handla om att bli utsatt för väskryckare eller bli nerslagen av ett helt gäng.

Kvinnor som råkar ut för svartsjuka eller, i övrigt, dominanta män kan lätt hamna i värnlösa situationer. Att vara ekonomiskt beroende av sin man är också att i underläge.

Visst kan värnlöshetens offer minskas genom att den starkare blir snällare. Men jag tror mer på ”empowerment” – att ge dem som är i underläge redskap att själva ta makten över sin situation. För barn handlar det om att få kunskap om vad som är okej och vad som inte är okej – både för den som är utsatt och den som har makt. Att veta vart man kan vända sig och att det finns människor att lita på – återigen för båda. Och att det finns vuxna som SER.

För kvinnor är ekonomisk självständighet en mycket viktig grund för att ta sig ur ett underläge. Det är så jag väljer att se Fredrik Reinfeldts utspel att fler kvinnor ska jobba heltid.  Kan man ekonomiskt stå på egna ben så är man kaxigare helt enkelt.

Jag inledde med att skriva att Värnlösa barns dag kräver handling. Vad jag menar är att alla faktiskt kan bidra till att värnlösa människor vi möter får lite mer styrka. Vi kan göra det i ord och i handling. Låt oss göra det nu.

/Lila Ericsson

Varför är inte träning på arbetstid obligatorisk för omsorgspersonal?

Brandmän har ett tungt fysiskt arbete och följaktligen ingår det i arbetet att hålla sig i god kondition. Träningen sker på arbetstid i där för avsedda lokaler.

Omsorgspersonal har också ett tungt fysiskt arbete men mig veterligen tränar inte vårdbiträdena och undersköterskorna systematiskt tillsammans på arbetstid. Många kommuner erbjuder en timmes ”friskvård” till sina anställda, men det måste ses som att bjuda med armbågen för erbjudandet är oftast behäftat med tillägget ”om arbetet så tillåter”. Och de flesta som jobbar i äldre- och barnomsorg kan nog intyga att arbetet sällan tillåter att man går ifrån.

”Friskvård” kan dessutom vara lite alltmöjligt; massage, promenader eller yoga.

Men tänk om de arbetsuppgifter man har kräver att man idkar friskvård? Eller snarare styrketräning.

Nyligen läste jag i en bok (Det ofullkomliga djuret av Göran Burenhult) att det är mer eller mindre bortkastat att lära sig rätt lyftteknik m.m. om man inte samtidigt har muskler som klarar av lyften. Bara tekniken räcker inte – man måste ha musklerna. Och starka muskler saknar de flesta idag. Samtidigt krävs inte mer än 1-2 timmars styrketräning för att få de muskler som behövs.

Därför undrar jag varför inte arbetsgivaren kräver av omsorgspersonalen att de ska styrketräna på arbetstid så att de är starka nog att klara av jobbet. Man ställer ju det kravet på brandmännen…

Det kan väl aldrig ha att göra med att de flesta som jobbar i omsorgen är kvinnor??

Protesterna skulle säkert inte låta vänta på sig heller. Tänk att ”tvingas” styrketräna. Medan debatten rasade kunde vi fortsätta följa sjukskrivningsstatistiken och se att kvinnor i offentlig sektor är de som är mest sjukskrivna. Sedan kunde vi fördjupa oss i rapporterna från Riksrevisionen och Inspektionen för Socialförsäkringen som försöker analysera hur det kommer sig att trots att så många kvinnor är sjukskrivna så är det förhållandevis få som får sina skador bedömda som arbetsskada. Sådär kan vi hålla på medan brandmännen gör ett pass till i styrketräningslokalen.

 /LilaEricsson

Väskan väcker känslor långt ur det förgångna

Just nu läser jag boken ”Gryning över Kalahari” av Lasse Berg. En spännande redogörelse över hur ”människan blev människa”.

För cirka 7 miljoner år påbörjade de som så småningom skulle bli människor sin utvecklingsvandring bort från aporna och mot en alldeles egen art. Sedan dess har människans egenskaper, reaktioner och känslor utvecklats för att bli så ändamålsenliga som möjligt.

För mig är det självklart att vi fortfarande styrs av de mekanismer som utvecklats under 100 000-tals år även om många ”moderna” människor inte alltid vill tillstå det. Våra stressreaktioner och kroppens behov av fysisk aktivitet är två vedertagna exempel. Behovet av bekräftelse – att tillhöra en grupp – är en annan sådan mekanism. Men redan här tror jag att många idag vill protestera.

Frågan är om man kan förklara ”väskdebatten” med våra urgamla beteendemönster? Ni minns väl debatten om Mona Sahlins Vuitton-väska i början av året? Den som väckte, i mitt tycke, oproportionerligt stora reaktioner. Debattörerna såg väskan som ett ”hot mot socialdemokratin”, ”en symbol för politikernas människoförakt” och som ett bevis på att ”den svenska samhällsmodellen är slut”.

Var det just för att det var en väska som reaktionerna blev så starka? 

Merparten av den tid vi människor funnits till så har vi varit samlare. Först samlade vi i händerna, sedan i väskor. Den som uppfann väskan uppfyllde med råge Nobelpriskriteriet ”hafva gjort menskligheten den största nytta”. Väskan blev ett ovärderligt hjälpmedel i samlandet och vi kan se detta ännu idag: Alla dessa väskor som framför allt kvinnor bär på för att samla saker i. (Enligt Lasse Bergs bok så har både män och kvinnor samlat, men i takt med att männen började jaga så fick kvinnorna huvudansvaret för samlandet.)

Så kanske ”väskdebatten” inte alls var fråga om lyxkonsumtionens vara eller icke-vara. Kanske var det väskan i sig som väckte gamla ”minnen” till liv? Väskan, i kombination med det sätt väskan exponerades på. För i samlarsamhället så gällde det att inte framhäva sig själv. I samlarsamhället var Jantelagen den mest framgångsrika strategin för gemensam överlevnad. Och då kommer Mona Sahlin där med sin knallröda väska.

Tja, helt säker på väskans roll kan man ju inte vara :-) . Men frågan är om debattvågorna hade gått lika höga om Mona Sahlin hade haft på sig en diamantbrosch eller stövlar för 6000 kronor. Tror inte det.

/Lila Ericsson

Maria har offrat RUT

På den tiden när Miljöpartiet ännu var ett frisinnat parti så såg man fördelarna med RUT. Nu när de gett sig i lag med S och V så har de blivit negativa. I SVT:s utfrågning nu ikväll påstod Maria Wetterstrand att RUT måste bort för att det kostar för mycket. Detta säger hon fast Konjunkturinstitutet har kommit fram till att RUT är en ”reform som skapar sysselsättning utan det kostar något”. Vem ska vi tro på – experter eller politiker? Jag tror att Maria Wetterstrand mycket väl vet vad som gäller, men att hon offrat RUT för det rödgröna samarbetets skull.

Även DN och SvD skriver om rut.

/Lila Ericsson

Nästa sida »



Follow

Get every new post delivered to your Inbox.