Arkiv för kategorin 'Krister Fahlstedt'

En strid att ta

Den svenska Afghanistaninsatsen är återigen i blickfånget inför kommande proposition den 4 november. Det är i grunden bra – all upplysning och diskussion behövs.

Oppositionens samlade (?) idé är att påbörja ett svenskt trupptillbakadragande under nästa år. Det är en tidtabell som det vore både farligt och olyckligt att följa. Visst ska den internationella militära närvaron minska. Därom är alla överens. Poängen är att det måste ske i en takt som gör att de afghanska myndigheterna klarar av att överta säkerhetsansvaret under ordnade former. Dit är det en god bit kvar, även i norr.

Den direkta faran med att i förtid reducera den svensk-finska truppen drabbar oss själva. Färre ”boots on the ground” skapar oundvikligen ett minskat egenskydd för de soldater som är kvar. Det långsiktigt olyckliga är konsekvenserna för lokalbefolkningen, inte minst kvinnor och barn. All erfarenhet säger oss att ett försämrat säkerhetsläge först och hårdast slår mot flickor och kvinnor. De reella framsteg som gjorts, där allt fler flickor kan gå i skolan, där det utbildas barnmorskor och där kvinnor kan rösta i allmänna val – också på kvinnliga kandidater – riskerar att helt stanna av. Det vore ett ohyggligt svek mot det afghanska folket.

Det yttersta priset för kvinnors utsatthet i konfliktområden är det sexuella våldet. Margot Wallström, FN:s särskilda sändebud, har i veckan besökt Kongo där problematiken antagit närmast epidemiska proportioner. Själv är jag i januari på väg till grannlandet Sudan vilket förstås också inrymmer en del utmaningar på MR-området… Jag är full av ödmjukhet inför detta men lovar att dra mitt strå till stacken för att FN-närvaron ska komma alla till del.

Därmed inte sagt att svenskars roll är att frälsa världen. Vi har snarare allt att vinna på att se oss själva i spegeln och reflektera över våra prioriteringar. Ett exempel i det lilla är hämtat från igår kväll. Utländska försvarsattachéer i Sverige var då samlade för genomgångar ombord på HMS Visborg. Parallellt genomfördes ett medföljandeprogram med marininspektörens fru som värdinna. Jag var inbjuden där för att dela med mig av mina erfarenheter av arbetet med att implementera FN-resolution 1325 i Afghanistan.

Det kändes viktigt och hedrande och vi fick till ett riktigt bra samtal. Men var befann sig följeofficerarna från högkvarterets protokollavdelning under denna tillställning? Jo, samtliga (en handfull) lyssnade på amiralens briefing för attachéerna. Ingen ägnade medföljandeprogrammet en tanke. Det är rejält anmärkningsvärt och ett tungt osynliggörande av det fantastiska och ideella jobb som kvinnorna bakom maktens män gör i kulisserna. Bättring, tack!

Vän av ordning kan nu fråga sig om jag anser att makten per definition innehas av en man och att han är gift med en kvinna. Nej, så borde det förstås inte vara… Men i den högre militära världen tenderar det fortfarande vara så verkligheten ser ut. Det finns som sagt en del att göra – även på hemmaplan!

Krister Fahlstedt

En kvinna som statsminister, tack!

Jag vill ogärna skapa huvudbry för Reinfeldt i dessa tider. Likväl – Sverige behöver inte bara en Alliansregering efter den 19 september. Sverige behöver också en kvinna som statsminister. Eller åtminstone vice statsminister för att ändå vara en smula realistisk.

Väljarnas bästa sätt för att åstadkomma detta är förstås att göra Centerpartiet till näst största regeringsparti. Därmed bör frågan vara löst och vi kommer fortsatt få se Mauds Olofssons stabila ledarskap, såväl på hemmaplan som i världen.

Jag både hoppas och tror att det blir så men vill ändå föra resonemanget ett steg längre. Tänk hypotetiskt att Folkpartiet går bra och gör anspråk på posten som vice statsminister. Då måste Reinfeldt fundera till rejält. Det finns, enligt mitt sätt att se det, fyra verkliga prestigeposter i regeringen. Utöver de redan nämnda är det som chef för finans- och utrikesdepartementen.

I jämställdhetens namn vore det djupt olyckligt om samtliga dessa toppositioner skulle innehas av män. Reinfeldt och Borg känns givna så de lämnar jag därhän. Bildt gör förvisso bra ifrån sig men där finns ändå en öppning. Och kompetenta kvinnor saknas inte; Gunilla Carlsson (M), Birgitta Ohlsson (FP) och Kerstin Lundgren (C) är några fullt möjliga kandidater.

Därtill har vi posten som vice regeringschef. Jag skulle gärna se att Alliansens näst största parti – oavsett vilket – matchar fram en kvinna till den posten. Det kan förvisso innebära lite okonventionella lösningar och att en eller annan man får kliva åt sidan… Men är det inte just det som verklig maktdelning faktiskt handlar om?!

Jag har sett de positiva effekterna av regeringens politiska ledarskap på mer utsatt håll i världen. För ganska precis ett år sedan sjösatte jag ett projekt i Afghanistan som handlade om att öppna dörrarna för två nya minibutiker inne på den svenska campen i Mazar-e-Sharif. Det unika med detta var att vi öronmärkte butikerna för kvinnliga affärsinnehavare (de befintliga fem var förstås män).

Maud insåg det mycket starka symbolvärdet och valde att skicka en personlig hälsning i samband med invigningsceremonin. Den glädje och det hopp som jag kunde se i de afghanska kvinnornas ögon då de förstod vem hon var är obeskrivlig! Kvinnor som chefer gör skillnad. Och även Alliansregering nummer två måste våga gå före!

Krister Fahlstedt

Ohly: Kvinnornas fiende

”Kvinnliga kvinnor – inget för mansjobb” är en rubrik hämtad ur gårdagens Aftonbladet. Vad ett ”mansjobb” egentligen är kan förvisso vara värt att reflektera över… Likväl förstår vi nog alla vad som avses. Svensk arbetsmarknad är betydligt mer könssegregerad än vad många till vardags vill se.

Bland de mest kvinnodominerade sektorerna återfinner vi vård- och omsorgsyrken samt för- och grundskollärare. Gemensamma nämnare är att det är branscher präglade av få utvecklingsmöjligheter och med en helt dominerande arbetsgivare (kommun eller landsting/region). Jag vill gärna se en förändring av båda dessa omständigheter.

Satsningar på kompetensutveckling är politiskt okontroversiella. Här handlar det snarast om att värdera vilket alternativ som med trovärdighet klarar att finansiera de reformer som utlovas. När det gäller synen på valfrihet blir däremot de ideologiska skillnaderna tydliga. Och tydligast av alla i ivern att återskapa det offentliga monopolet är förstås Lars Ohly.

Vänsterpartiets senaste utspel handlar om att förbjuda friskolor att gå med vinst. Det kan ju låta ädelt men innebär de facto dödsstöten för varje alternativ till kommunala skolor. För mig som tror på valmöjligheter och mångfald – också inom välfärdsverksamheter som vård och skola – ringer därför alla varningsklockor.

Det handlar inte bara om valfrihet för elever, föräldrar och vårdtagare. Det handlar i allra högsta grad också om personalen som jobbar där. Att vara hänvisad till en och samma arbetsgivare – kanske genom ett helt yrkesliv – skapar knappast de bästa förutsättningarna för dialog och utveckling.

Därmed inte sagt att de enskilda anställningsförhållandena behöver vara dåliga. Men ordningen som sådan begränsar individers möjligheter vilket skapar en osund ojämlikhet mellan arbetsgivare och anställd. I det här fallet är det framförallt hårt arbetande kvinnor som drabbas.

De rödgröna säger sig ofta gå i bräschen för jämställdhet. Med Ohly i främsta ledet är jag övertygad om att utfallet i praktiken skulle bli det motsatta. Ökad ofrihet kan aldrig leda jämställdhetssträvandena framåt!

I dagens nyhetsflöde noterar jag för övrigt att Gudrun Schyman är en flitig nyttjare av RUT-avdraget. Det hoppas jag att hon ska få fortsätta vara även efter valet den 19 september. RUT är också en jämställdhetsreform!

Krister Fahlstedt

Skyldighet med fördelar

Försvarsmakten har länge kämpat för att öka andelen kvinnor. Ett av skälen handlar om att på allvar leva upp till intentionerna i FN-resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Hittills har det väl gått sisådär… Andelen kvinnor i uniform på hemmaplan ligger kring 5%. I utlandstjänst är det ungefär dubbelt upp men vi står oss fortfarande slätt jämfört med många andra länder.

Det finns dock ljus i tunneln. Inom loppet av någon vecka har ett beslut trätt i kraft och ett annat fattats som båda kommer medföra en positiv rekryteringsförmåga. Det mest uppmärksammade är förstås övergången från värnplikt för män till frivillig rekrytering för alla. Symboliken i att den plikt som hålls vilande samtidigt görs könsneutral ska inte heller underskattas. Det andra beslutet har tagits av ÖB och innebär att all anställd personal i försvaret – såväl soldater och officerare som civila – får en tjänstgöringsskyldighet i internationella insatser.

Så har det hittills inte varit. Jag tycker denna nyordning är både självklar och utomordentligt välkommen. Att enskilda skulle ha rätt att välja bort en av arbetsgivarens huvuduppgifter blir liksom orimligt. Som bonuseffekt tror jag att vi får se en ökad andel kvinnor i utlandstjänst. Inte för att arbetsgivaren ska ”tvinga” ut fler kvinnor mot deras vilja. Det vore fel. Vinsten ligger i stället i att skyldigheten i sig hjälper till att upplösa det stigma och sociala tryck som idag drabbar småbarnsmammor på ett helt annat sätt än det drabbar pappor i samma situation. Att som mor vilja tjänstgöra i exempelvis Afghanistan tenderar att medföra ett tämligen tungt skuldbeläggande från omgivningens sida, både privat och kollegialt. Min tro är att en allmän tjänstgöringsskyldighet lättar individens börda och att det kommer kvinnor till godo i högre utsträckning än män.

Vidare har beslutet om tjänstgöringsskyldighet föregåtts av ett policyarbete där insatsfrekvens, hänsyn till personliga omständigheter, mm, regleras. Som ett resultat av detta kommer det sannolikt att öppnas upp för mer flexibla insatstider, bland annat i syfte att underlätta kombinationen av föräldraskap och utlandstjänst. Det är en ytterligare åtgärd som leder till att öka benägenheten – för både mammor och pappor – att vilja ta på sig skarpa uppdrag.

I år är det 10 år sedan resolution 1325 trädde i kraft. Mycket har de facto gjorts från Försvarsmaktens sida, vilket bland annat uppmärksammades på flera Almedalsseminarier förra veckan. En del tunga grundfundament har emellertid saknats och därmed verkat i motsatt riktning. Tack vare progressiva (men samtidigt kontroversiella) beslut från alliansregering och försvarsledning har vi nu äntligen förutsättningarna att faktiskt åstadkomma förändring. Det tackar vi för!

Krister Fahlstedt

Om maktens män och en naiv kvinna

Sanna Rayman är en begåvad skribent på SvD:s ledarsida vars alster jag ofta uppskattar. Men dessvärre är hennes genusanalys tunn, på gränsen till obefintlig. Det senaste exemplet är en blänkare från i lördags där hon ifrågasätter det egentliga värdet av könsbalans bland våra lagstiftare:

”Jag blir osäker på hur det är tänkt att jag ska värdera den här informationen. […] Blir politiken bäst om könen i riksdagen ligger på exakt 50-50? Blir den farlig om balansen inte är perfekt?”

Jag är den förste att tillstå att verklig jämställdhet inte kan mätas i att räkna huvuden. Långt därifrån. Däremot vågar jag påstå att det är något utav en grundförutsättning för att i förlängningen kunna åstadkomma kvalitativt likvärdiga villkor mellan kvinnor och män. Jag vågar också påstå att det spelar roll hur den högsta ledningen i en organisation är sammansatt och agerar. Det är i själva verket den enskilt viktigaste nyckeln till förändring.

Mina egna erfarenheter är i mångt och mycket hämtade från Försvarsmakten – en av statens absolut största arbetsgivare. Det är en plats där åtskilliga ansträngningar gjorts för att skapa en öppen arbetsmiljö där medarbetare kan växa, oavsett kön. Det rosa glastaket är dock ständigt närvarande och till skillnad från flertalet jämförbara länder finns ännu ingen kvinna med generals eller amirals grad.

Särskilt pinsamt blir det vid en betraktelse av ÖB:s närmaste ledningsgrupp. Av 11 ordinarie ledamöter – varav 5 är civilanställda – är samtliga män. Motsvarande könsfördelning för Rikspolischefens innersta krets är 5+5. Och måhända har just detta faktum haft betydelse för ansvarsnämndens kloka beslut att avskeda den Malmöpolis som avslöjades med att blogga kvinnoförnedrande? Slutsatsen blir hur som helst att förändring är möjlig givet att viljan finns.

Regeringen har goda jämställdhetsambitioner vid utnämningar och tillsättning av styrelser till bolag där staten är delägare. Det är bra och det är till stor del näringsminister Maud Olofssons förtjänst. I fallet Försvarsmakten har regeringen chansen att ta ett symboliskt steg i rätt riktning när posten som ekonomidirektör ska ersättas i sommar. För inte kan det väl vara så att bara män är kompetenta nog att leda ekonomistyrning på högsta myndighetsnivå…?

Avslutningsvis till Sanna: Jo, jag tror verkligen att politiken blir bäst om den utövas av både kvinnor och män till lika stora delar. Det ger perspektiv, det skapar legitimitet och det är rättvist!

Krister Fahlstedt

Burkan – en frihetssymbol?

I jämställdhetens namn höjs på flera håll i Europa röster för förbud mot heltäckande klädsel (läs: burka och niqab). Bland annat i Belgien har det även blivit verklighet, Frankrike ligger i pipeline och i marginalen förs en liknande debatt i Sverige. Men är det verkligen en klok väg att gå?

Först och främst vill jag slå fast att jag skarpt ogillar patriarkala normer och regelsystem. Män som klarar ut för flickor och kvinnor hur de ska leva sina liv är aldrig en god ordning. Jag inser också att användning av burka kan sägas ha ett sådant inslag av tvång – direkt eller indirekt. Det talar i sig för ett förbud.

Å andra sidan har jag som liberal svårt att se det rimliga i att staten – någonsin – ska godkänna vilken typ av klädsel som är OK och inte. Det finns både formella och informella klädkoder som många säkert har invändningar emot. Skoluniformer kan vara exempel på det förstnämnda och modeindustrins lättkläddhetsideal på det senare. Men därifrån till att stifta lagar är steget långt. Individers (oftast) fria val måste, enligt mitt sätt att se det, vara överordnat politisk klåfingrighet.

Till det ska läggas att burkamotståndarnas motiv inte alltid är så ädla som de kan låta. Vid sidan av jämställdhetsargumenten brukar hänvisningar till olika säkerhetsaspekter lyftas fram. Att detta i praktiken skulle vara ett utbrett problem tillåter jag mig dock att ifrågasätta. Förbudsförespråkarna blir därför svaren skyldiga: var finns empirin finns som stödjer denna tes…?

Min utgångspunkt är att människor överlag är förnuftiga. En öppen dialog mellan arbetsgivare och arbetstagare eller lärare och elev/föräldrar, i specifika situationer, är därför ett mycket effektivare verktyg än generella påbud, präglade av rädsla för det okända. För det är precis så jag tolkar undertonerna i denna debatt. Det är helt enkelt ingen slump att burkadiskussionen skjuter fart parallellt med allt starkare islamofoba strömningar i samhället. Det är knappast heller en slump att det i huvudsak är män, vilka hittills varit tämligen osynliga i jämställdhetsdebatten, som nu plötsligt har åsikter om hur kvinnor inte bör vara klädda.

Efter sju månader i Afghanistan vill jag också mana till särskild ödmjukhet. Det flera kvinnor där uttryckte var att burkan för dem är något av en frihetssymbol. Hur underligt det än kan låta för västerländska öron så är burkan ofta själva förutsättningen för ett socialt liv. Utan den vore det de facto inte möjligt för många kvinnor att lämna hemmen överhuvudtaget.

Så ska det förstås inte behöva vara. Aldrig någonsin! Men vägen till förändring går inte genom förbud. Det är en dålig idé som bara spelar Sverigedemokrater och likasinnade i händerna. Lika självklart som det måste vara att kunna välja bort burkan måste det vara att faktiskt få bära den – utan omgivningens fördömanden.

- Krister Fahlstedt

Kvinnornas krig

Jämställdhet och mänskliga rättigheter uppstår inte av sig själva. De kräver ständiga och aktiva åtgärder. Inte sällan har de också ett pris – i engagemang, maktdelning, pengar och ibland även människoliv. Så måste det få lov att vara.

Utmaningar och uppoffringar blir särskilt tydliga på den internationella arenan. Jag är själv nyligen hemkommen från Afghanistan där jag under fjolåret arbetade inom ramen för ISAF-styrkan. Det är ett land där barnsängsdödligheten är högst i världen, medellivslängden ca 44 år och nio av tio kvinnor inte kan läsa eller skriva. Till detta kommer betydande risker för våld, inte minst i det egna hemmet.

Vi vet att kvinnor och barn är extremt utsatta i krig och postkonfliktsituationer. Systematiska våldtäkter används som vapen i flera länder, däribland Kongo. Ansvaret för att synliggöra, fördöma  och motverka detta vilar tungt på det internationella samfundet. FN:s säkerhetsråd har också antagit ett antal resolutioner med just den innebörden. De mest kända är resolutionerna 1325 från år 2000 och uppföljaren 1820, vilken handlar om sexuellt våld i väpnade konflikter.

Men ord måste följas av handling. FN blir inte starkare än vad de enskilda medlemsländerna förmår. Vi måste också inse att kampen för fred, frihet och demokrati i länder som Afghanistan och Kongo kräver både civila och militära insatser. Jag är därför stolt över Alliansens säkerhetspolitiska ambitioner och tydliga fokus på mänskliga rättigheter i utrikespolitiken. Det är att ta ansvar även när det kostar.

Oppositionens (icke-)alternativ förskräcker desto mer. Vänstern vill att Sverige omedelbart drar sig ur den FN-sanktionerade insatsen i Afghanistan. Övriga två parhästar vacklar betänkligt, senast uttryckt genom Skåne-sossarnas krav på trupptillbakadragande. Det är, enligt mitt sätt att se det, synnerligen naivt och ansvarslöst. Och de som ofrånkomligen skulle drabbas hårdast av ett försvagat säkerhetsläge är flickor och kvinnor.

Jag vill se ett Sverige som gör skillnad för världens mest utsatta kvinnor också i framtiden. Det kräver att vi är beredda att även ta vår del av ”grovjobbet”. Det i sin tur förutsätter att Ohly & co inte ges något reellt inflytande över svensk säkerhetspolitik.

Krister Fahlstedt

Religion av ondo

Det borde vara så självklart: att varje kvinnas rätt till sin egen kropp är en ovillkorlig mänsklig rättighet. Den innefattar bland annat rätten till sin sexualitet, att få använda preventivmedel och att kunna göra en säker abort.

Verkligheten ser dessvärre annorlunda ut. Inte sällan är det religionens mäktiga män som sätter upp normer och regelverk som systematiskt inskränker kvinnors frihet. Det sker såväl i Sverige som i vår omvärld och den Gud man hänvisar till varierar.

Jag är övertygad om att majoriteten av troende har en sund och modern människosyn. Men det finns också en fundamentalism som förskräcker. Och när sektliknande organisationer som Livets Ord, scientologerna, Plymouthbröderna och diverse pingstförsamlingar tillåts driva friskolor blir jag oroad på allvar – för barn i allmänhet och flickor i synnerhet.

Låt mig ge ett par exempel:

  • Pingströrelsen har en mycket restriktiv syn på abort och anser att homosexuella ska leva i celibat.
  • Livets Ord menar att sex före äktenskapet är synd och är motståndare till alla aborter.
  • Scientologernas grundare Ron Hubbard har uttryckt att kvinnor främst bör vårda barn och familj.
  • Plymouthbröderna tillåter inte flickor att utbildas på högre nivå än grundskola och preventivmedel är förbjudna.

Visst. Det finns en skollag, läroplaner och det görs inspektioner. Men det lugnar inte mig. Jag anser att all offentligt stöttad undervisning i Sverige ska vara fri från religiösa inslag. Bara med vetenskap som grund skapas verkliga förutsättningar för jämställdhet och respekt för mänskliga rättigheter.

Alla barn har enligt barnkonventionen rätt till tankefrihet och religionsfrihet. Denna rätt bör bygga på aktiva val och självfallet vara överordnad föräldrarnas eventuella önskan om att leda in sina barn på ”den enda sanna vägen”. För mig är slutsatsen enkel, trots att jag ogillar förbud: avskaffa möjligheten att driva friskolor på konfessionell grund. NU!

Krister Fahlstedt



Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.