Den svenska Afghanistaninsatsen är återigen i blickfånget inför kommande proposition den 4 november. Det är i grunden bra – all upplysning och diskussion behövs.
Oppositionens samlade (?) idé är att påbörja ett svenskt trupptillbakadragande under nästa år. Det är en tidtabell som det vore både farligt och olyckligt att följa. Visst ska den internationella militära närvaron minska. Därom är alla överens. Poängen är att det måste ske i en takt som gör att de afghanska myndigheterna klarar av att överta säkerhetsansvaret under ordnade former. Dit är det en god bit kvar, även i norr.
Den direkta faran med att i förtid reducera den svensk-finska truppen drabbar oss själva. Färre ”boots on the ground” skapar oundvikligen ett minskat egenskydd för de soldater som är kvar. Det långsiktigt olyckliga är konsekvenserna för lokalbefolkningen, inte minst kvinnor och barn. All erfarenhet säger oss att ett försämrat säkerhetsläge först och hårdast slår mot flickor och kvinnor. De reella framsteg som gjorts, där allt fler flickor kan gå i skolan, där det utbildas barnmorskor och där kvinnor kan rösta i allmänna val – också på kvinnliga kandidater – riskerar att helt stanna av. Det vore ett ohyggligt svek mot det afghanska folket.
Det yttersta priset för kvinnors utsatthet i konfliktområden är det sexuella våldet. Margot Wallström, FN:s särskilda sändebud, har i veckan besökt Kongo där problematiken antagit närmast epidemiska proportioner. Själv är jag i januari på väg till grannlandet Sudan vilket förstås också inrymmer en del utmaningar på MR-området… Jag är full av ödmjukhet inför detta men lovar att dra mitt strå till stacken för att FN-närvaron ska komma alla till del.
Därmed inte sagt att svenskars roll är att frälsa världen. Vi har snarare allt att vinna på att se oss själva i spegeln och reflektera över våra prioriteringar. Ett exempel i det lilla är hämtat från igår kväll. Utländska försvarsattachéer i Sverige var då samlade för genomgångar ombord på HMS Visborg. Parallellt genomfördes ett medföljandeprogram med marininspektörens fru som värdinna. Jag var inbjuden där för att dela med mig av mina erfarenheter av arbetet med att implementera FN-resolution 1325 i Afghanistan.
Det kändes viktigt och hedrande och vi fick till ett riktigt bra samtal. Men var befann sig följeofficerarna från högkvarterets protokollavdelning under denna tillställning? Jo, samtliga (en handfull) lyssnade på amiralens briefing för attachéerna. Ingen ägnade medföljandeprogrammet en tanke. Det är rejält anmärkningsvärt och ett tungt osynliggörande av det fantastiska och ideella jobb som kvinnorna bakom maktens män gör i kulisserna. Bättring, tack!
Vän av ordning kan nu fråga sig om jag anser att makten per definition innehas av en man och att han är gift med en kvinna. Nej, så borde det förstås inte vara… Men i den högre militära världen tenderar det fortfarande vara så verkligheten ser ut. Det finns som sagt en del att göra – även på hemmaplan!
Krister Fahlstedt
Senaste kommentarer