För några dagar sedan befann sig min matroskollega, också en kvinna, i Misurata, Libyien. När förtöjningen var klar och lastoperationen skulle påbörjas vägrade stuveriet att arbeta. Det fanns nämligen kvinnor i lastrummet!! En matros och en styrman av kvinnligt kön på en svenskflaggad båt fick därmed svälja sin yrkesstolthet och snällt försvinna ur stuveriets åsyn så att lossningen skulle kunna påbörjas och rederiet inte skulle förlora tid och pengar på en kostsam försening.
År 2010 i en globaliserad värld, där handel mellan länder är det som får jorden att snurra, blir alltså kompetent sjöfolk tagna från sina arbetsuppgifter av den enda anledningen att de är kvinnor. Jag borde rikta min ilska mot ansvariga befäl som tillät detta att ske, men samtidigt vet jag ju att det är en tuff bransch och man måste tillmötesgå kundens krav. Vi har precis börjat återhämta oss från krisen och våra svenska jämställdhetsplaner känns mest komiska ur det perspektivet.
”Nu är hon arab-rasist” tänker ni nu. Fast det är inte så enkelt. Visst har jag haft heta diskussioner vid fallrepet i Suez, men jag känner mig sällan som ”lilla gumman”. Vi har fört koncisa diskussioner om ditten och datten, och jag fattar att dom själva inte skulle anställa mig, men dom är helt OK med att vi har det så i Sverige . Jag har seglat på arabhamnar där stuvarna kallar mig ”sistah” och det är inga problem alls, så det är inte det det handlar om.
Kärnan i det här är väl hur mycket man kan kräva av jämställdhet när det är så stora pengar inblandade. Om din kund kommer och säger att: Nej, inga kvinnor tack!, hur gör du då? Har du verkligen råd att stå upp för dina ideal då? Jag tror att du inte har det faktiskt. Det är väl bevisat i och med den här situationen. Och jag själv, som presumtivt drabbad av denna könsdiskriminering tänker nog att ifall det hade varit mitt bolag hade jag nog gjort samma sak.
Pinsamt, eller hur?
Senaste kommentarer