Arkiv för kategorin 'Johan Pettersson'

Gaska upp dig, Lykke Friis

Ibland kan man tycka att allting ska ha en egen dag nuförtiden. Kanelbullen till exempel. Men ibland kan det kännas befogat. Med bara fyra dagar kvar till Internationella kvinnodagen ifrågasätts densamma av den danska jämställdhetsministern. Hon tycker att den 8 mars i stället bör bli en dag med mäns och kvinnors lika möjligheter i fokus. Frågan är vad som är skillnaden? Och om inte hennes utspel är ett erkännande av hennes och andra liberala politikers misslyckande i jämställdhetsdebatten?

Innan vi avfärdar Lykke Friis, som Danmarks jämställdhetsminister heter, så kan det vara på sin plats med lite eftertanke. För visst finns det kritik att rikta mot jämställdhetsdebatten, vilken ju inte sällan kulminerar under dagarna runt den 8 mars. Det är sant som det påpekas i Danmark att vi ofta fått lyssna till diskussioner kring en föga realtistisk millimeterrättvisa. Det är inte så att ett liknande utfall mellan könen vad gäller inkomst och positioner i samhällen inte är en rimlig målbild, alls icke. Men ska vi lyckas behöver troligen debatten handla om andra saker än själva utfallet. Det är tveksamt om det faktum att vi i Sverige sett att fler kvinnor nått maktpositioner och över tid ökat sina inkomster och sitt oberoende enbart på grund av att snedheten i könsfördelning ständigt påpekats. Bakom denna utveckling finns nämligen också ett annat, mer ideologiskt och moraliskt, uppvaknande. Några vettiga argument finns helt enkelt inte för att kvinnor ska tvingas stå tillbaka bara för att de är kvinnor. Dessutom ska vi inte låtsas om att det saknas samhällsproblem som drabbar män hårt. Men med det sagt kan jag tycka att den danska jämställdhetsministern skjuter bredvid målet.

Lykke Friis är liberal till partietiketten. Hon är minister för Venstre. Känner jag den liberala historien rätt så är den mycket lång och anrik vad gäller jämställdhetsfrågor. Vad som också kännetecknar liberaler är att vi är mer intresserade av att göra människors livschanser jämlika än att se till så att utfallet blir detsamma för var och en. Man ska helt enkelt få lyckas. Däremot vill vi, med undantag för några få nyliberaler, gärna sätta en gräns för hur hårt man ska drabbas av att misslyckas. Mot den bakgrunden blir frågan hur duktiga liberalerna varit på att debattera jämställdhet? Särskilt om så prominenta företrädare för liberalismen som liberala jämställdhetsministrar känner att de behöver göra en stor affär av kvinnodagen med hänvisning till att det är andra politiska idéströmningar som tycks dominera jämställdhetsdebatten?

En sak är säker hur man än ser på saken. Jämställdhetsdebatten är inte färdig. Män och kvinnor har inte samma förutsättningar. Och jag vill hävda att det än så länge är kvinnorna som tar mest stryk i sammanhanget. En årligt återkommande dag tillägnad kvinnornas situation i världen har hittills gagnat sitt syfte tämligen väl. Debatten höjs då dagen infaller. Och det kanske är gott nog om man vill debattera de här frågorna. Är man som liberal på hugget och vill bredda debatten och göra den lite mindre vänsterdominerad har man alla chanser. Men tar man strid mot själva dagen är jag rädd att man blandar bort korten. Det var väl inte millimeterrättvisa vi var ute efter? Så varför sura över att kvinnorna fått en dag hit eller dit? Gaska upp dig i stället, Lykke Friis, och säg ditt hjärtas mening om hur män och kvinnor ska få lika möjligheter. Gör det gärna på Internationella kvinnodagen. Jag är idel öra.

Har Wanja visat vägen?

Kommer män lättare undan? Frågan har diskuterats många gånger när drevet gått och skandaler uppdagats. Fredrik Reinfeldts första regering förlorade på några dagar två kvinnliga statsråd i sådana mediedrev. Andra ministrar, av manligt kön, har kunnat sitta kvar trots att de haft både det ena och det andra liket i garderoben. Det finns undantag, givetvis är det så, men bilden är besvärande för den som försöker se saken med jämställdhetsglasögonen på. Fast frågan som är intressant är väl i första hand inte hur det har varit, utan om detta förändras. Mitt svar: kanske.

2011 är ett historiskt år. I samband med Socialdemokraternas extrakongress kommer partiets första kvinnliga ordförande avgå. I början av året har dessutom Wanja Lundby-Wedin, LO:s första kvinnliga ordförande, meddelat att hon ska avgå. Möjligen var det än mer historiskt när de båda arbetarledarinnorna valdes (Lundby-Wedin år 2000, Sahlin 2007), men deras avgång gör det å andra sidan möjligt att summera deras tid på respektive post.

Vad gäller Mona Sahlin kan man konstatera att hon haft det mycket kämpigt. Kritiken har varit hård inte bara mot den politik hon fört utan också mot hennes uppenbarelse och hennes arsenal av påkostade handväskor. Dessa kriser har hon klarat, men frågan är om allt detta inte påverkat de opinionssiffror som blev hennes fall. Tidigare i sin karriär tvingades dock Sahlin att avgå, sedan hon handskats med skattebetalarnas pengar på ett oförsiktigt sätt. De flesta minns hennes inköp av en viss chokladprodukt, men det som verkligen fällde henne den gången var bland annat de  kläder för ganska många tusen kronor hon köpt för statliga pengar (om jag minns rätt bland annat en skinnjacka för ett femsiffrigt belopp). Totalt hade Sahlin ”försnillat” lite drygt 53 000 kronor.

Wanja-Lundby Wedin har varit i flera blåsväder. Bland annat för hennes många styrelseuppdrag för vilka hon inkasserat stora pengar. Att tjäna pengar är som bekant inte sett med så blida ögon inom socialdemokratin och det har därför legat henne i fatet. Mest illa ute var hon förmodligen när hon varit med och godkänt bonusprogram i fackligt ägda bolag. Då var kritiken mot henne så stor att ganska många bedömare trodde att hennes dagar som LO-bas var räknade. Men Wanja Lundby-Wedin uthärdade, red ut stormen, och satt kvar. Hon hade varit med och ”spelat bort” 7,7 bonusmiljoner för LO-medlemmarnas pensionsförvaltningsbolag AMF.

Visst kan man hävda att pengar man använt för eget bruk inte är detsamma som pengar som hanteras i en styrelse. Men vi ska komma ihåg att det Mona Sahlin gjorde, och som ledde till hennes avgång en gång i tiden alls icke var ett lagbrott. Faktum är att det Sahlin gjorde nog inte ens varit på väg att kriminaliseras. Bonusprogram däremot, är visserligen lagliga, men efter den senaste krisen har det åtminstone diskuterats som ett möjligt framtida brott.

Vart vill jag då komma. Hade Wanja Lunby-Wedin fått avgå om hon delat ut bonusar vid den tidpunkt då Mona Sahlin köpte kläder och Toblerone på tjänstekortet. Ingen aning. Men kanske. Oavsett vilket tycker jag att Wanja Lundby-Wedin visat att kvinnliga ledare faktiskt kan sitta kvar när det blåser riktigt mycket. Om det sedan är bättre att kvinnorna sitter kvar eller om männen oftare borde avgå, ja det är väl mer av en smaksak.

Att bli berömd utan att elda pengar

Årets pride-vecka har startat i Stockholm. Dagens Nyheter är en av alla medier som uppmärksammar det, dels med berättelser om att komma ut i olika tider, dels med ett bildspel från pride-evenemang världen runt. Det tycks finnas en sällsynt dragningskraft med just Stockholm pride och dess ”kollegor” på andra orter som gör att de får uppmärksamhet. En uppmärksamhet som jämställdhetsfrågorna sällan får i samma utsträckning, förutom när enskilda företrädare för den så kallade feministiska rörelsen bränner pengar på öppen gata.

Kanske har jämställdhetens förkämpar misslyckats en aning med att synas på det sätt som HBT-rörelsen gör? Fast. Å andra sidan. Jämställdheten mellan kvinnor och män har måhända lyckats ta sig in som självklar och ständigt närvarande fråga i beslutande församlingar på ett annat sätt än den agenda som lyfts under pride-veckan. Jämställdhetsminister är trots allt en titel som ingen regering skulle våga vara utan. Och även om samma minister och samma departement hanterar många av HBT-frågorna, så är det Integrations- och jämställdhetsdepartementet som är det officiella namnet. Och officiella namn har alltid en historia att berätta om det samhälle i vilket de tillkommit.

Tanken slår mig ändå. Skulle man kunna stärka både jämställdhets-arbete och HBT-arbete, som ju i långeliga tider haft många gemensamma beröringspunkter, genom att göra lite mer pride av den allt mer ”förslipsade” jämställdhetspolitiken; och kanske göra lite mer ”ordförandeklubba” av prideveckan. Jag vet inte. Jag kanske är ute och cyklar… Fast i så fall kommer jag kanske på bättre tankar till helgen. Tänkte nämligen ta en sväng förbi och kolla läget på Stockholm pride. Eventuellt kommer jag hem med idéer kring hur vi kan lyfta jämställdhetspolitiken till nya höjder, utan att elda pengar.

/Johan Pettersson

Makt är sexigare än radhusfrukostar

Makt och ledande positioner är ett vanligt tema i jämställdhetsdebatten. På gott och ont kanske. Troligen är det helt vardagliga ”normbrytandet” i hem och vardagsliv många gånger väl så kraftfullt när det kommer till att åstadkomma attitydförändringar. Men det är så klart mer inspirerande att följa en tv-debatt om gubbvälde i bolagsstyrelser än ett panelsamtal om beteendemönster vid frukostbordet, så det är väl bara att konstatera att makt är sexigt. Åtminstone sexigare än radhusfrukostar.

Tidigare i veckan noterade jag ett replikskifte i bloggosfären. På ena sidan stod Christian Valtersson (MP), på den andra min medbloggare här på jämställd.se, Elias Giertz. Christian hävdade att det faktum att Sverige inte haft en kvinnlig statsminister var skäl nog för att rösta rödgrönt. Elias kom med den fullt rimliga invändningen att det snarare vore en förlust för jämställdheten om Sahlin blev statsminister enbart i kraft av sin könstillhörighet. Nu är det så klart inte frågan om att Mona Sahlin befinner sig i partiledarrollen bara för att hon är kvinna. Hon har en rad förtjänster, även om hennes politiska sådana i mina ögon är relativt få. Nåväl. Vi kan, menar jag, utan större tvekan sluta oss till att medvetenheten om den sneda könsfördelningen i maktens korridorer stundtals ligger kvinnorna i fatet. För precis som Christian Valtersson i sin slutsats antyder, kan önskan om mer jämställdhet ibland göra att vi mäter kvinnliga ledares förtjänster med helt andra måttstockar än om vi mätte en ledare utan att väga in några könsaspekter. Och dessa ”kvinnliga” måttstockar är tyvärr inte alltid smickrande för kvinnorna, eftersom de först och främst gör dem till kvinnor och blott i andra eller fjärde hand till ledare. Det blir ett sätt att se på kvinnor och kvinnligt ledarskap som förefaller mig obehagligt, och faktiskt främmande för den politiska miljö jag upplever att jag har fostrats i.

Min bild av den Centerrörelse jag delvis är uppvuxen i, är inte den att det finns en tradition av att låta kvinnor inta ledarpositioner som galjonsfigurer till lindring för ett sargat samvete. Min bild är den att kvinnor, om än i för liten utsträckning, kunnat ta plats i Centerrörelsen på grund av den kompetens de besitter. Givetvis kan jag inte tala för varje enskilt fall och varje enskild ledare i Centerrörelsen, men det är inte heller min ambition. Min mening är blott den att Centerpartiet gav Sverige landets första kvinnliga partiledare, socialminister och utrikesminister (Karin Söder) av helt andra orsaker än att hon hette Karin och var kvinna. Och när vi senare såg till att Sverige fick sin sjunde kvinnliga vice statsminister var förhållandet detsamma. Det tycker jag vi kan vara stolta över. Lika stolta hoppas jag att våra Centervänner i Finland kan vara, som nu sett till att grannlandet i öster fått sin andra kvinnliga statsminister (även den första var till hörde Centerpartiet). I våra två länder förefaller det hur som helst som att det är Centerpartiet som ska göra’t om slipsmönstret ska brytas.

Nu är det emellertid val till hösten, och Maud Olofsson är partiledare för Centerpartiet. Så på sätt och vis är jag beredd att ge Christian Valtersson lite rätt ändå. Det vore på tiden om vi fick en statsminister som är kvinna. Den maktfrågan kan vi svenskar dryfta vid frukostborden fram till den 19 september.

/Johan Pettersson – premiärbloggare på jämställd.se



Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.