Ibland kan man tycka att allting ska ha en egen dag nuförtiden. Kanelbullen till exempel. Men ibland kan det kännas befogat. Med bara fyra dagar kvar till Internationella kvinnodagen ifrågasätts densamma av den danska jämställdhetsministern. Hon tycker att den 8 mars i stället bör bli en dag med mäns och kvinnors lika möjligheter i fokus. Frågan är vad som är skillnaden? Och om inte hennes utspel är ett erkännande av hennes och andra liberala politikers misslyckande i jämställdhetsdebatten?
Innan vi avfärdar Lykke Friis, som Danmarks jämställdhetsminister heter, så kan det vara på sin plats med lite eftertanke. För visst finns det kritik att rikta mot jämställdhetsdebatten, vilken ju inte sällan kulminerar under dagarna runt den 8 mars. Det är sant som det påpekas i Danmark att vi ofta fått lyssna till diskussioner kring en föga realtistisk millimeterrättvisa. Det är inte så att ett liknande utfall mellan könen vad gäller inkomst och positioner i samhällen inte är en rimlig målbild, alls icke. Men ska vi lyckas behöver troligen debatten handla om andra saker än själva utfallet. Det är tveksamt om det faktum att vi i Sverige sett att fler kvinnor nått maktpositioner och över tid ökat sina inkomster och sitt oberoende enbart på grund av att snedheten i könsfördelning ständigt påpekats. Bakom denna utveckling finns nämligen också ett annat, mer ideologiskt och moraliskt, uppvaknande. Några vettiga argument finns helt enkelt inte för att kvinnor ska tvingas stå tillbaka bara för att de är kvinnor. Dessutom ska vi inte låtsas om att det saknas samhällsproblem som drabbar män hårt. Men med det sagt kan jag tycka att den danska jämställdhetsministern skjuter bredvid målet.
Lykke Friis är liberal till partietiketten. Hon är minister för Venstre. Känner jag den liberala historien rätt så är den mycket lång och anrik vad gäller jämställdhetsfrågor. Vad som också kännetecknar liberaler är att vi är mer intresserade av att göra människors livschanser jämlika än att se till så att utfallet blir detsamma för var och en. Man ska helt enkelt få lyckas. Däremot vill vi, med undantag för några få nyliberaler, gärna sätta en gräns för hur hårt man ska drabbas av att misslyckas. Mot den bakgrunden blir frågan hur duktiga liberalerna varit på att debattera jämställdhet? Särskilt om så prominenta företrädare för liberalismen som liberala jämställdhetsministrar känner att de behöver göra en stor affär av kvinnodagen med hänvisning till att det är andra politiska idéströmningar som tycks dominera jämställdhetsdebatten?
En sak är säker hur man än ser på saken. Jämställdhetsdebatten är inte färdig. Män och kvinnor har inte samma förutsättningar. Och jag vill hävda att det än så länge är kvinnorna som tar mest stryk i sammanhanget. En årligt återkommande dag tillägnad kvinnornas situation i världen har hittills gagnat sitt syfte tämligen väl. Debatten höjs då dagen infaller. Och det kanske är gott nog om man vill debattera de här frågorna. Är man som liberal på hugget och vill bredda debatten och göra den lite mindre vänsterdominerad har man alla chanser. Men tar man strid mot själva dagen är jag rädd att man blandar bort korten. Det var väl inte millimeterrättvisa vi var ute efter? Så varför sura över att kvinnorna fått en dag hit eller dit? Gaska upp dig i stället, Lykke Friis, och säg ditt hjärtas mening om hur män och kvinnor ska få lika möjligheter. Gör det gärna på Internationella kvinnodagen. Jag är idel öra.
Senaste kommentarer