När man slår upp feminism i Svenska Akademiens Ordlista får man svaret att det är ”rörelse för kvinnors jämställdhet med män”. Trots att vi idag faktiskt har hyfsade rättigheter för kvinnor i Sverige utgår vi än idag från att det är kvinnorna som ska vara jämställda männen och inte tvärtom. Nu må det vara så att kvinnorna är underställda männen med si och så mycket i löneskillnad och liknande, och där spelar feminismen en stor roll. I den rollen har feminismen axlat en mycket viktig uppgift.
Men vad man också glömmer bort mitt upp i alltihop är att man offergör kvinnan. Eftersom grundprincipen i den i särklass största jämställdhetssträvande rörelsen utgår ifrån att kvinnan är underlägsen mannen offergör man kvinnan. Oavsett vad Gudrun Schyman eller till och med Annika Qarlsson säger om feminismen är den offergörande för kvinnan. Sedan kan jag köpa att man som enskild person inte offergör kvinnan. Men feminismen som rörelse gör precis det – offergör.
Och det här offergörandet är bara självdestruktivt. Det fungerar inte alls. Man hamnar i konflikt och kontrovers med alla män som anser sig vara någorlunda jämställda.
För mig är det rätt konstigt att vi 2010 inte utgår ifrån att jämställdhet innebär varje man och kvinnas jämlikhet med varandra. Utan istället gör vi kvinnan till en patetisk liten varelse som bara far illa. Hur vore det att istället kämpa för varje enskild individs rättigheter? För det blir lätt småtöntigt när man sitter och hittar på minsta lilla grej som är förkastligt för kvinnan. Jag väntar fortfarande på Schymans krav om könsneutrala trafikljus.
Jag är inte anhängare av den feminism som finns idag. Om vi däremot är beredda att slopa tänket om att kvinnor suger och istället inser att – jo, det vore ju rätt kul om även kvinnor fick sträcka på sig lite ibland – då är jag feminist. Och en jävligt bra sådan.
Elias Giertz
Senaste kommentarer