När jag växte upp i Uppsala så blev man titt som oftast publik till en märklig performancegrupp som framförde någonslags teater/spokenword/folkmusikjam. Dom var barfota, dom hade trikåer i krossat sammet och en snubbe hade något så obskyrt på den tiden som ett mörkt helskägg (oftast med tillhörande kungakrona). Det var lokalavdelningen av Jordens Vänner som var i farten! Med konsten som uttrycksmedel manifesterade de sin politik – allt under fiolkomp.
Jag älskar Jordens Vänner. Deras blandning och naivitet och exibitionism känns väldigt typisk för en viss del av miljörörelsen. Dom som har ångest över att de fötts på fel årtionde. Dom som romantiserar -68 rörelsens uttryck och som ser varje miljödemonstration som ett tillfälle för självförverkling. Genom att ha på sig en skelettkostym och låsa in sig i en bur och leka dött djur så var det där året på teaterfolkhögskola visst inte förgäves…Givetvis!
Dessutom är deras profil Göran Folin en av de bästa debattdeltagare jag hade förmånen att jobba med under min tid på TV-kanalen Axess. Dök alltid upp på cykel med sin kånken, sin hemstickade tröja och ett påläst och debattlystet sinnelag.
Nu visar det sig att de inte bara är intressanta ur ett kommunikativt perspektiv. De publicerar också spännande läsning. Läste precis att de släppt rapporten ”Har klimatet ett kön”. Ett litet men naggande gott genusbidrag till klimatdebatten. Såhär beskrivs boken: ”Det är ett välbehövligt tillskott till den nu rätt digra klimatlitteraturlistan där genusperspektiv inte alltid är en självklarhet”.
Som feminist och miljövän växer min beundran för Jordens Vänner. Deras närvaro i debatten friskar upp. Sen lägger jag gärna min röst på ett lite mer verklighetsförankrat miljöalternativ ( läs Centerpartiet) när det vankas riksdagsval. Men intressant läsning skall det verkligen bli och antalet fotbjällror i det politiska samtalet är på tok för få, så -Love till Jordens Vänner!
- Cecilia Wemming
Senaste kommentarer