Genom att följa exempelvis Karin Carlestens rapporteringar från Afghanistan så kan man konstatera att kvinnor behandlas på ett medeltida vis i vissa delar av världen. Och i samma konstaterande så tenderar i alla fall jag att förnöjsamt luta mig tillbaka och pusta ut en smula över att kvinnokampen kommit rätt långt i Sverige, ändå. Men det förnöjsamma pustandet är det dax att höra upp med illa kvickt. För efter julläsning av Björn af Kleens bok ”jorden de ärvde” så är det bara att fastställa att medeltida, eller i alla fall feodala regler, som misskrediterar individer baserat på kön, frodas i Sverige. Och det med statens goda minne. I alla fall om kvinnorna råkar vara av adlig börd eller komma från gamla pengar. För då lurar ett spöke i skuggorna som i sin fulla kraft kan åsidosätta vanlig icke-diskriminerande lag och behandla döttrar som mindre betrodda och mindre värda medborgare än söner. Jag talar om de allra högst existerande fideikommisserna.
En fideikommiss, har jag nu lärt mig, är en egendom som inte omfattas av den vanliga arvsrätten. När arvet skall ske så sker inte den normala fördelningen av dödsboet utan istället går all mark och alla fastigheter som omfattas av fideikommissen oavkortat till den bortgågnes äldsta son. Systrar , änkor och yngre bröder riskerar att gå lottlösa om inte storebror är på humör att dela med sig av mark och egendomar. Han bestämmer.
Fideikommiss-strukturen grundades i feodalsamhället och kom att omfatta många slott , herresäten och åkermarker sedan dess. Men i vågorna av upplysningen så kom grunderna till fideikommisserna att ses som så förlegade och så orättvisa att de under 1800-talet helt rensades bort på bara några årtionden. Nästan. I Sverige som enda land i Europa så finns år 2011 fideikommisserna kvar. Närmare bestämt cirka 70 stycken, varav ett 40tal med fastigheter. Något som i ett internationellt perspektiv är fullkomligt unikt.
Varför denna antika och djupt diskriminerande lag finns kvar förklaras grundligt och noggrant i af Kleens bok. Anledningarna har skiftat över årtiondena men idag heter det att en fideikommiss garanterar att viktiga konst och kulturlandskap bevaras åt eftervärlden. (Experter som uttalar sig i boken menar dock att för det syftet så är kulturminneslagen fullkomligt tillräcklig) . Som ett litet ljus i tunneln så fattades det dock på 1960-talet ett riksdagsbeslut om fideikommissernas avskaffande. Men en undantagsregel som instiftades med enda syfte att skydda en uppdelning av Skoklosters unika konstsamling, utnyttjas idag häftigt och gör att långt fler söner än den på Skokloster favoriseras av staten och ges fortsatt fideikommiss. Margot Wallström var 1995, i rollen som kulturminister den första på 29 år som förlängde en fideikommiss (grundat i undantagsregeln, greve Carl Johan Cronstedt fick odelat ta över sitt Fullerö pga. dess kulturvärde som ansågs riskera minska om ett eventuellt syskon skulle få ta del av skog och mark). Sedan dess har Ramels Övedskloster i Skåne förlängts såväl som af Petersens gods i Nacka (den 14 åriga dottern säger sig i ansökan vara fullkomligt nöjd med att lottlöst överlåta den till flera hundra miljoner värderade marken till sin äldre bror). Och inte verkar förlängningarna , enligt författarens resonemang, upphöra att utfärdas.
Att en socialdemokratisk regering så fatalt misshandlat tanken om jämlikhet är häpnadsväckande. Men inte fortsatte väl förlängningen av fideikommisserna in i alliansregeringarna? (”jorden de ärvde” avhandlar inte de senaste åren). Jag hoppas verkligen inte det, dessvärre kan det mycket väl stämma. Och i så fall får vi skämmas.
Som relativt ny medlem i Centerkvinnorna har jag inte stenkoll på organisationens politiska historia. Men jag hoppas att vi fajtats för denna visserligen lilla, men ack så felaktigt behandlade grupp kvinnor. För vad skulle vi annars ha kämpat för om inte allas rätt ”till egen torva”. Att staten omöjligt skall tillåtas peka ut viss jord som ovärdig en kvinna. Intressant vore också att höra hur moderatkvinnorna ställt sig i frågan genom åren. Då fördomen säger att Moderaterna är det parti som i högst grad huserar medlemmar med adliga titlar och gamla pengar och som därmed i högre grad än andra partier varit tvungna att ta i frågan. Och om moderatkvinnorna menar allvar med sin ambition om att ”lyfta fram kvinnors aspekter på politiska frågor” så torde ju fideikommissernas grundväsen varit en sedan länge bultande huvudvärk. Också vore det intressant att höra vår egen Johan Linander uttala sig i ämnet, då han som vice ordförande i justitieutskottet torde vara Centerpartiets talesperson i frågor kring lag och ordning och varför arvsrätten så råbarkat åsidosätts. Åsidosätts till förmån för några förmögna gubbars önskan om att låta det vara såsom det alltid ha varit. Som det alltid har varit i ett patriarkat.
- Cecilia Wemming
Senaste kommentarer