Arkiv för kategorin 'Cecilia Wemming'

fortsatt fideikommiss – not on our watch…väl?!

Genom att följa exempelvis Karin Carlestens rapporteringar från Afghanistan så kan man konstatera att kvinnor behandlas på ett medeltida vis i vissa delar av världen. Och i samma konstaterande så tenderar i alla fall jag att  förnöjsamt luta mig tillbaka och pusta ut en smula över att kvinnokampen kommit rätt långt i Sverige, ändå. Men det förnöjsamma pustandet är det dax att höra upp med illa kvickt. För efter julläsning av Björn af Kleens bok ”jorden de ärvde” så är det bara att fastställa att medeltida, eller i alla fall feodala regler, som misskrediterar individer baserat på kön, frodas i Sverige. Och det med statens goda minne. I alla fall om kvinnorna råkar vara av adlig börd eller komma från gamla pengar. För då lurar ett spöke i skuggorna som i sin fulla kraft kan åsidosätta vanlig icke-diskriminerande lag och behandla döttrar som mindre betrodda och mindre värda medborgare än söner. Jag talar om de allra högst existerande fideikommisserna.

En fideikommiss, har jag nu lärt mig, är en egendom som inte omfattas av den vanliga arvsrätten. När arvet skall ske så sker inte den normala fördelningen av dödsboet utan istället går all mark och alla fastigheter som omfattas av fideikommissen oavkortat till den bortgågnes äldsta son. Systrar , änkor och yngre bröder riskerar att gå lottlösa om inte storebror är på humör att dela med sig av mark och egendomar. Han bestämmer.

Fideikommiss-strukturen grundades i feodalsamhället och kom att omfatta många slott , herresäten och åkermarker sedan dess. Men i vågorna av upplysningen så kom grunderna till fideikommisserna  att ses som så förlegade och så orättvisa att de under 1800-talet helt rensades bort på bara några årtionden. Nästan. I Sverige som enda land i Europa så finns år 2011 fideikommisserna kvar. Närmare bestämt cirka 70 stycken, varav ett 40tal med fastigheter. Något som i ett internationellt perspektiv är fullkomligt unikt.

Varför denna antika och djupt diskriminerande lag finns kvar förklaras grundligt och noggrant i af Kleens bok. Anledningarna har skiftat över årtiondena men idag heter det att en fideikommiss garanterar att viktiga konst och kulturlandskap bevaras åt eftervärlden. (Experter som uttalar sig i boken menar dock att för det syftet så är kulturminneslagen fullkomligt tillräcklig) . Som ett litet ljus i tunneln så fattades det dock på 1960-talet ett riksdagsbeslut om  fideikommissernas avskaffande. Men en undantagsregel som instiftades med enda syfte att skydda en uppdelning av Skoklosters unika konstsamling, utnyttjas idag häftigt och gör att långt fler söner än den på Skokloster favoriseras av staten och ges fortsatt fideikommiss. Margot Wallström var 1995, i rollen som kulturminister den första på 29 år som förlängde en fideikommiss (grundat i undantagsregeln, greve Carl Johan Cronstedt fick odelat ta över sitt Fullerö pga. dess kulturvärde som ansågs riskera minska om ett eventuellt syskon skulle få ta del av skog och mark). Sedan dess har Ramels Övedskloster i Skåne förlängts såväl som af Petersens gods i Nacka (den 14 åriga dottern säger sig i ansökan vara fullkomligt nöjd med att lottlöst överlåta den till flera hundra miljoner värderade marken till sin äldre bror). Och inte verkar förlängningarna , enligt författarens resonemang, upphöra att utfärdas.

Att en socialdemokratisk regering så fatalt misshandlat tanken om jämlikhet är häpnadsväckande. Men inte fortsatte väl förlängningen av fideikommisserna in i alliansregeringarna? (”jorden de ärvde” avhandlar inte de senaste åren). Jag hoppas verkligen inte det, dessvärre kan det mycket väl stämma. Och i så fall får vi skämmas.

Som relativt ny medlem i Centerkvinnorna har jag inte stenkoll på organisationens politiska historia. Men jag hoppas att vi fajtats för denna visserligen lilla, men ack så felaktigt behandlade grupp kvinnor. För vad skulle vi annars ha kämpat för om inte allas rätt ”till egen torva”. Att staten omöjligt skall tillåtas peka ut viss jord som ovärdig en kvinna. Intressant vore också att höra hur moderatkvinnorna ställt sig i frågan genom åren. Då fördomen säger att Moderaterna är det parti som i högst grad huserar  medlemmar med adliga titlar och gamla pengar och som därmed i högre grad än andra partier varit tvungna att ta i frågan. Och om moderatkvinnorna menar allvar med sin ambition om att ”lyfta fram kvinnors aspekter på politiska frågor” så torde ju fideikommissernas grundväsen varit en sedan länge bultande huvudvärk. Också vore det intressant att höra vår egen Johan Linander uttala sig i ämnet, då han som vice ordförande i justitieutskottet torde vara Centerpartiets talesperson i frågor kring lag och ordning och varför  arvsrätten så råbarkat åsidosätts. Åsidosätts till förmån för några förmögna gubbars önskan om att låta det vara såsom det alltid ha varit. Som det alltid har varit i ett patriarkat.

- Cecilia Wemming

En amerikans syn på svensk våldtäktsklagstiftning

Läste precis en intressant artikel i Washington Post om svensk vs. amerikansk lagstiftning när det gäller våldtäkt. Artikeln tar avstamp i Wikileaks-fallet och resonerar sedan kring synen på sex i USA och då speciellt synen på ett samlag som börjar i samtycke men någonstans på vägen övergår i en upplevd våldtäkt.

Om man blir deppig över att läget ser ut som det gör i Sverige på rättsområdet så kan man i alla fall vara glad över att vi inte har det som i Maryland där det fram till 2008 var så att:

”anything after the initial ”deflowering” of a woman couldn’t be rape because ”the damage was done” to her virginity and she could never be ”reflowered.” In fact, the injured party, according to this ruling, wasn’t even the assaulted woman, but the ”responsible male’s interest” – that of her father or husband”.

Suck. Läs artikeln här.

- Cecilia Wemming

varför mår jag så illa?

Den senaste tiden har jag varit mycket på bio. Och innan filmen har det som vanligt visats reklam. Och varje gång har den här reklamen visats. Och varje gång mår jag dåligt. Varför? Ja, det är ju uppenbart objektifierande. Men uppväxt med Anna Nicole Smith i HM:s julunderkläder som jag är, borde ju detta passera obemärkt. Men ändå så blir jag så upprörd. Äcklad. Varför?

När jag började definiera mig som feminist för drygt tio år sedan var det kvinnans objektifiering i det offentliga rummet som vi diskuterade i studiecirklarna. Och nu diskuterar jag det återigen. Som en gammal Centerkvinna än gång sa – Jämställdhet är frihet och frihet är att vänta.

Om att slo knopar som en karl – båtlivet för en feminist

Det var en klar och fin lördagmorgon och Elin och jag var som vanligt på båtklubben. I våras hade vi köpt vår fina delfinblå plastälskling ”Suffragazza” som vi genom tur och guds försyn snabbt fick placerad i en båtklubb vid södra Årstaviken. Och allt sedan dess har de obligatoriska klubbdagarna avlöst varandra. Är det inte sjösättning så är det torrsättning,vårstädning, höststädning, vaktkvällar eller årsmöte. Och lika mycket som den obligatoriska närvaron är skriven i stadgarna så är den upprätthållen av medlemmarna;  är man inte där och bidrar så går snacket fort och det ses snett på. Precis som det ska. Och eftersom Elin och jag var nya och därmed endast medlemmar på test, så var vi självklart där även denna lördag. Bakis visserligen, men med städhandskar på och med äppelkindade leenden. För visst kan man göra många saker i Stockholm på lördagar som inte inbegriper tidig uppgång och en outfitt bestående av gummistövlar, men vi gillade ändå de där dagarna.

För en av anledningarna till att Elin och jag skaffade båt var att utsätta oss för nya (av män dominerade) miljöer, lära oss och därmed känna oss mer trygga i vår handlingskraft. Enpowerment tror jag det kallas på universitetsfeminist språk. Och båtlivet var precis en sådan miljö och de obligatoriska klubbdagarna perfekta för syftet. Det som farbröderna i klubben inte vet om tvåtaktsmotorer, plaströta och Stockholms gästhamnar är inte värt att veta. Och Elin och jag blev snabbt bra på att under småpratsformer ta del av detta. Vi har lärt oss och blivit duktiga. Jag har till och med bytt tennstift.

Och så var det nu dags igen. Och uppgiften för dagen var att inför vinterns isar ta upp de flytande Y-bommarna av metall som utgör en stor och viktig del av vår brygga. Det gemensamma uppropet gick till ungefär som de alltid går till: den gamla rara hamnchefen Gert (boxningsinstruktör, inbiten söderbo och båtlös) ställer sig och skriker ut korta, kärnfulla och för oss nya medlemmar totalt intetsägande, instruktioner. typ;

- ”Fem gubbar bär metallnäten från containern, tio gubbar på vardera sidan av bryggan, tio gubbar år hjälpa till att bära. Jag tror det var allt  – se så, då sätter vi igång. Och inget jävla söl nu, så vi får gå hem innan innan jul! skrock skrock”.

Här infinner sig alltid samma känsla hos Elin och mig… vad fan gör vi nu? Att fråga några av de äldre medlemmarna om vad som egentligen ska göras vet vi sedan länge är helt meningslöst. De kastar sig nämligen så snabbt in i uppgifterna och det med en sådan skrikande och hojtande iver att det är totalt omöjligt att få något vettigt svar ur dem. Överallt hamras, borras och lyfts det. Blåställen är många och vetskapen om ”hur det alltid gått till” gedigen. Och mitt i allt det där står Elin och jag och bara längtar efter att göra nytta och visa oss DELAKTIGA. De andra nya medlemmarna är det ingen vits att fråga, de har heller ingen aning. Har man tur hittar man en enkel arbetsuppgift, typ bära in trädgårdsmöblerna i förrådet.

Precis som på de tidigare klubbdagarna så gick Elin och jag även den här gången runt lite planlöst och försökte hitta något att göra. Ett tag började vi till och med kratta löv på området runt klubbhuset. Detta trots att träden runt omkring var fulla på blad (vilket alltså efter några höstdagar skulle göra vårt arbete 100%-igt ogjort). Det kände till och med vi var onödig ansträngning, hur mycket vi än såg ut att ha i händerna.

På bryggan där utanför klubbhuset så håller ett gäng på att dra upp de läskiga Y-bommarna som såg så tunga och svårhanterliga ut. Jag frågade Elin om vi ändå inte skulle ge det ett försök. Hon höll med med argumentet att vi då skulle lära oss något nytt och att  – ”Till och med den magra hårdrockaren verkar ju klara av det, då gör nog vi det också”. Och det var sant, han verkade verkligen inte alls särskillt stark och själv går ju ändå på gym tre dagar i veckan.

Sagt och gjort. Vi gick ut på bryggan, ställde oss vid sidan av de knäböjda männen och frågade lite försiktigt vad vi kunde hjälpa till med. Men som vanligt fick vi inget svar.  Efter ett litet tag en ny trevande fråga. Fortfarande inget svar. Lite mummel på sin höjd, antagligen för att de vi frågade inte heller hade så stor koll.

Då kommer det. En av snubbarna på bryggan, en klassisk stöddig know-it-all säljartyp i 40 årsåldern vänder sig hastigt om till oss och säger i en tydligt irriterad ton:

- ”Alltså kan inte ni gå härifrån? Inte bara stå här och ”dutta” och inte göra nytta. Spring och hämta några gubbar istället så att det här blir ordentligt gjort. Se så, gå nu – hämta gubbar”.

Mållösheten. Vi är totalt tillintetgjorda. All vår äppelkindade käckhet faller pladask och där och då är vi inte längre två entusiastiska nyblivna båtägare. Nej vi är två tuggummituggande fjortisar, helt oförmögna att göra ett vettigt handtag. Denna snabba förvandling av en enda kommentar, av en enda snubbe. Så snabbt det kan gå. Efter lite korta protester om att ”bara någon berättar vad som ska göras så kan vi nog ta i rätt rejält” så bestämmer vi oss för att det nog ändå är bättre att lämna idioten till sig själv och sina jävla Y-bommar. Vi ångar iväg och fräser åt några män att ge sig ut på bryggan ”för vi gör minsann ingen nytta”.

Ilskan  lägger sig och flera av de andra medlemmarna är gulligt deltagande och tycker att det ”var onödigt sagt, det är ju ett karlgöra, men man kan ju uttrycka sig lite annorlunda”. Men hur välmenande de än är, så hjälper deras  deltagande föga mot vår frustration. För såklart skulle vi göra nytta med det som till och med klubbens benigaste rockare klarar av. (Som för övrigt kom och bad om ursäkt å idiotens vägnar. Fint!).

Karlgöra…..Vi protesterar inte, de vill ju väl och man kan inte lära gamla hundar sitta och så vidare. Vi protesterar heller inte när vi konsekvent blir benämnda som ”flickorna”. Det är gulligt och får mig och Elin och känna oss som några andra än de trötta, 30 åriga byråkrater vi stundtals känner oss som. Men att förminska all vårt engagemang och vilja att hjälpa till med att kalla det att ”dutta” är respektlöst på en helt annan nivå.  Vi får tipset om att prata med boxar-Gert. Men med tanke på att han vid vårstädningen efter att ha skrikit om ”tio gubbar hit” och ”tio gubbar hit” avslutade med att meddela att ”och ni tjejer, skurar golvet i klubbhuset!”, kanske inte är rätt person för förtroendet just i det här ämnet.

Istället så  funderar jag på att vid årsmötet i december lägga fram en motion om att en jämställdhetsplan för klubben ska framställas. Mest för att vara en jobbig jävel och för att tölpen med Y-bommarna ska känna sig utpekad. Men vad vinner man på en jämställdhetsplan i det här sammanhanget egentligen? Korrekt instämmande mummel möjligtvis och social marginalisering troligtvis.

Nej, jag kommer nog även i fortsättningen över hembakt och kaffe i termos försöka bekanta mig med dessa personer så långt utanför min politiskt medvetna bubbla  och hoppas att jag med små ställningstagande som att ”aldrig i livet skura några golv bara för att jag är kvinna” förändra denna en av manlighetens sista bastiljoner långsamt och grundligt.  För lika omöjligt som det är för oss (jag känner mig trygg med att prata för Elin i detta ämnet) att böja oss för patriarkatet, lika omöjligt är det att ge upp den nyfunna passionen Båtlivet.

I helgen ska vi köpa presenning för Suffragazzas vinsterförvaring och kanske fylla på växelhusolja i vår utombordare av märket Crescent från 1972. Det lärde vår klubbkompis Leffe oss om hur man gör. Vi får hoppas det går bra, annars får vi nog hjälp. För oavsett nedärvda ojämställda struktuer elller inte, så är de några riktiga raringar de där farbröderna i Dianelunds Båtklubb.

- Cecilia Wemming

Dagens Ris till Gudrun Schyman

Igår publicerades en debattartikel signerad Gudrun Schyman i GöteborgsPosten. Eller förlåt  -debattartikel var att ära den texten lite för mycket – dravel i skriftform är en bättre beskrivning. För med billiga poänger och platityder försöker Gudrun Schyman, med argument såsom ”hon visar … tydligt att hon förespråkar en politik som saknar en feministisk dimension och vision” skriva ner Birgitta Ohlssons feminsistiska ambitioner. Och inte bara Ohlsson för den delen utan också hela folkpartiet som enligt Schyman ”är fast i den patriarkala myllan”.

Fel siktat säger jag! Alla som har någon koll på svensk jämställdhetsdebatt vet att skylla många för brist på intresse av genusperspektiv, men inte Birigtta Ohlsson. Hennes patos i frågan är anmärkningsvärd och hon gör mig stolt över att kalla mig liberal.  

- Cecilia Wemming

Var går gränsen för brott – om kvinnor och BDSM

I dagarna avgörs det i domstol vad som är att dela en njutning med en person som gillar att bli slagen och vad som är att slå en person som djupt inom sig vill säga nej men som inte har förmågan att signalera detta.  I Malmö tingsrätt står i dag en 32-årig man inför rätta misstänkt för grov misshandel av en 16-årig ficka under en frivillig sexakt med grova våldsinslag.

Att det är en svår fråga är det inte tu tal om. Är det självklart att flickan är ett offer? Kanske. Men att förutsätta detta är inte det att frånta individen, i det här fallet en ung kvinna, egenmakten över den egna sexualiteten? Avvägningen däremellan lyfter Sanna Rayman och Paulina Neuding upp på Expressen på ett tankeväckande sett. Jag vet inte vad jag tycker, men jag tycker att en nyanserad debatt i ämnet är välkomnat. Kvinnans sexualitet har inte behandlats milt under rättshistorien. Därmed är det av högsta vikt att flera röster hörs när sådana här normskapande domar ska fattas.

- Cecilia Wemmig

Centerkvinnorna och 80talets transsexuella i Skåne

Nyligen fick jag höra av en person från F! att Centerkvinnorna stod för en medelklass-feminism och därför var sopiga. Jag kan ju tycka att vi måste jobba på alla plan för att nå det jämställda samhället och då måste ju självklart även medelklassen inkluderas i den kampen. Men påståendet är dessutom fel. För om det är någon organisation som varit radikala på jämställdhetsområdet genom åren så är det Centerkvinnorna. Diskrimineringslag, förbud mot våldtäckt i nära relationer och en utbyggd barnomsorg var alla radikala förslag när de kom och alla har de Centerkvinnorna som avsändare.

Nu kan vi även konstatera att Centerkvinnorna varit tidiga i kampen mot det heteronormativa. Den transsexuella lantbrukaren Knut Lindgren på Österlen belv nämligen inbjuden som medlem i den lokala CK-avdelningen redan för 25 år sedan, men då i egenskap av kvinnan Karin. Hands up alltså. Jag blir så himla stolt över min arbetsplats!

Snart kommer en dokumentär om Knut, läs mer här.

- Cecilia Wemming

Ohly svär – jag förstår honom!

Bara 36% av vänsterpartiets kommunstyrelseledamöter är kvinnor. Det är sämre än både socialdemokraterna och miljöpartiet. Här kan vi se hur förbannad Lars Ohly blir när han blir tillfrågad om en kommentar i ämnet.

http://svt.se/embededflash/2138600/play.swf

Vi har en liknande siffra när det gäller andelen kvinnliga KS-ordföranden i centerkommuner. Av 58 stycken är 19 kvinnor = 33% = skitdåligt. Men var siffran ligger när det gäller KS-ledamöter vet jag inte. Är det någon centerpartist där ute som har koll?

- Cecilia Wemming

Om döden och jämställdheten

Efter att ha läst SKL:s rapport ”(o)jämställdhet i hälsa och vård” så kunde jag konstatera att jag får vänta längre på ambulans och har mindre chans att bli behandlad för hjärtproblem eftersom jag är kvinna och inte man.

Och efter att ha läst DN-artikeln ”Ultraljud missar på flickfoster” kan jag nu lägga ett nytt exempel till listan över öjämställdhet inom vården. Jag hade större risk att dö vid födseln eftersom jag var en flickbebis och inte en pojkbebis. Detta eftersom de mätinstrument som används lättare upptäcker ett pojkfoster än ett flickfoster. Hepp!

Det är dags att vi på allvar tar tag i den ojämställda vården. Därför tänker jag kryssa jämställd-bloggaren Susanne Signahl som har detta högst på agendan i sin Landstingskandidatur.

- Cecilia Wemming

Bröstsugande läkare fall för HD

 

 I Sverige har det sedan ett tiotal år funnits en debatt om nödvändigheten av jämställdhetsperspektiv inom rättsväsendet (eller så länge Katarina Wennstam skrivit böcker, beroende på hur man vill se det). Flera uppenbara våldtäcktsfall har sluppit igenom då tjejen inte betedde sig såsom domarna och advokaterna förväntar sig att ett våldtäktsoffer beter sig. Att hon egentligen ”var med på det”. Att också Finland är i behov av en jämställdhetsdebatt kopplat till domstolarna är tydligt efter att ha tagit del av den här artikeln.

En läkare som vid en undersökning smort in en patients bröst med gelé, smekt dem, berömt dess form och därefter slickat på dem har friats av både tingsrätt och hovrätt i Finland. Nu är fallet uppe i högsta domstol. Skall verkligen bli intressant att se vad utfallet blir!

- Cecilia Wemming

Nästa sida »



Follow

Get every new post delivered to your Inbox.