Arkiv för kategorin 'Cecilia Önfelt'

Kvotering eller Florensisk demokrati?

En levande demokrati förutsätter verklig jämlikhet och jämställdhet – det vill säga en praktisk form av människors lika värde.

Nu menar jag inte den slags demokrati som fanns i det antika Athen eller i Florens på 1400-talet. Den var öppen endast för fria och tämligen välstående män. Det fanns många, krånglige regler som utestängde mindre välsituerade män och naturligtvis alla kvinnor.

För att motverka denna snedfördelning av makten började vi under 1900-talets senare del – påverkade av en stark kvinnorörelse –kvotera våra beslutande församlingar. Jo, jag vet att det är ett fult ord i somligas öron men icke desto mindre är är det det mest effektiva sättet att vidga kretsen av nominerade.

Vi varvar till exemple våra valsedlar mellan kvinnor och män, mellan unga och äldre. Nu när vi har många års erfarenhet av förfarandet kan vi konstatera att det inte medfört att en mängd inkompetenta personer fått politiska uppdrag. Tvärtom har vi öppnat för möjligheten att ta in en större, rikare kompetens.

Vad kan det vara för fel med det?

Ja, det förstås, är man en medelålders, vit man med ett snävt nätverk kan detta verka skrämmande. Man kan ju inte räkna med att bara träffa folk man redan känner.

Kvotering är en snabbstart för en utökad jämställdhet. Tycker man att jämställdhet är bra är det inget att tveka om – kvotera mera. Gärna också i näringslivet där traditioner märkligt lika dem i 1400-talets Florens verkar leva kvar.

/Cecilia Önfelt

Ungdomsarbetslöshet vs. civil beredskap

Jag funderar över ungdomsarbetslösheten, särskilt för unga män. Det är inte första gången, kan jag säga.

Förr, ända upp till 1960-talet kunde unga män få arbete för att de var starka eller snabba. Det fanns alltid olika påhugg för den som ville tjäna en slant. Ja, det var inte direkt bra betalt men för en 18-åring som bodde hemma var det ändå något.

När de så hade gått ur skolan eller nått en viss ålder tog försvaret hand om dem i ett år, minst. För dem som hade studier eller en karriär som väntade var det bara ett steg på vägen, för dem som inte hade några bestämda idéer om framtiden var det ändå en sorts uppfostran. De lärde sig att gå upp på morgonen, hålla ordning på sina saker, slutföra de uppgifter de blivit tilldelade och en del kom därifrån med det värdefulla körkortet.

Nu lever vi i ett samhälle där unga inte längre kan få några jobb för att de är starka eller snabba eller hittar bra i stan. Inte som hantlangare på byggen, inga påhugg i hamnen, inga springsjasjobb, inga småjobb för en liten lön som kunde vara första steget in i arbetslivet.

Flickorna i samma ålder kan söka sig in i vårdsektorn, där finns det fortfarande jobb för dem.

Hur blev det så här?

Våra hjärnor är skapade för ett stenåldersliv. Där ska en man vara stark nog att kunna förfölja ett byte över långa sträckor, ta död på det och sedan kunna hitta hem till familjen med maten. I ett samhälle där man hämtar middagen i frysdisken på ICA är de typiskt manliga egenskaperna inte lika efterfrågade.

Alla uppgifter kräver utbildning och tyvärr är många unga män inte särskilt studiemotiverade. Det är inte coolt att plugga. Försvaret fångar inte längre upp dem och ”gör män av pojkar” som det hette.

Fast vänta nu – vad är det som säger att det inte kan bli så igen? Tänk om man kunde ta försvarets hela kunskapskapital och ställa om det till en sorts civilförsvarsutbildning där de unga som inte ännu valt arbetsområde eller karriär kunde få en allmän samhällsutbildning som kunde vara nyttig.

Man kunde föra över medel från olika arbetsmarknadsprogram, erbjuda en 6 månaders träning inriktad på civil beredskap för olika typer av kriser – stormar, översvämningar (några sådana har ju inträffat de senare åren), oljeutsläpp eller liknande, grundläggande sjukvård, transporter, brott i elförsörjning. De som gått utbildningen skulle vara knutna till civilförsvaret för att kunna kallas in vid behov.

Utbildningen skulle vara frivillig och öppen för en viss åldersgrupp, oavsett kön.

Fördelen för dem som gått utbildningen skulle vara att den gav poäng vid vidare studier, körkort, studiestöd under utbildningstiden och en känsla av att vara behövd och nyttig.

Det sista är inte minst viktigt. Att inte vara behövd är en förödande känsla och kan leda både till missbruk och kriminalitet.

Skulle vi som politiskt parti inte kunna hitta en väg ut ur detta?

/Cecilia i Vasastan

Vägen till jämställdhet är feminism

Jag förstår inte hur man kan arbeta för jämställdhet och inte vara feminist. Eller så kanske man är feminist men inte kallar sig det – som vår jämställdhetsminister. Det förstår jag ännu mindre.

Feminist är den person som erkänner kvinnors underordnade ställning i samhället – historiskt och i nutid, i vårt land och internationellt och – här kommer klämmen – ÄR BEREDD ATT GÖRA NÅGOT ÅT DET!

Kan man instämma i den definitionen, ja då är man feminist. I mina ögon är målet jämställdhet och vägen dit är feminism.

Det säger sig ju självt att at om en grupp ska öka sitt inflytande i samhället och makten över sitt eget liv och sin kropp så måste makten och inflytandet för en annan grupp minska. Erkänner man inte det utan tror att man kan på något sätt sprida ut inflytandet och makten i ett tunnare lager över samhället – ja då är man förmodligen en sådan som tror man kan fixa en vacklande ekonomi med att trycka mera pengar.

Det är som Dr Phil säger: Det man inte erkänner kan man inte förändra.

/Cecilia Önfelt



Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.