Jämställd

I veckan läste jag ett långt reportage i min morgontidning, de följde upp de nio unga kvinnor som de intervjuat för tre år sedan om vad de gjorde nu. Jag slukade artikeln och känslan har funnits med mig hela veckan. Känslan av att tro på sig själv, av att satsa, känslan av att vara målinriktad och att det lönar sig och hela den positiva känslan av att se människor nå sina mål. Den väldigt bra artikel på många sätt.

Ofta målar man jämtälldhetsdebatten i gråskala, i vissa fall med rätta. Det finns en sådan otrolig förbättringspotential, minst sagt. Men ibland är det också viktigt att lyfta fram starka kvinnor som gått sin egen väg, som satt upp mål och försöker nå dem och som lyckats bryta mönster. De uppslag som var i papperstidningen skapade en feelgood-känsla.

På onsdag ska jag prata inför ett kvinnligt nätverk om vikten av att sätta mål – och hur man når dem. Ett ämne jag gillar.

Svenskt Näringsliv konstaterar i sin lägesbeskrivning av företagsamheten att antalet företagsamma steg med 20 000 under förra året. Störst var ökningen bland kvinnor och unga.  Det är ju oerhört positiva siffror, som ligger helt i linje med Centerpartiets ambitioner.

”Sedan 2000-talets början har andelen företagsamma ökat från 10,4 procent, till dagens 11,4. Störst är förändringen bland kvinnor och unga under 35 år. De förra ökar från 5,5 till 6,9 procent, bland unga har andelen gått från 5,1 procent till dagens notering på 5,5 procent.”

Det är fortfarande en väldigt låg andel, men det går helt klart åt rätt håll. Reformerna både genom LOV och att öppna upp inom fler sektorer att kunna vara företagsam i, och satsningen på Ung Företagsamhet är viktiga påverkansfaktorer. Coolt!

På Centerpartiets kommundagar i Linköping förra helgen lyftes i publiken frågan om hur man ser på kvinnligt och manligt ledarskap och vilka uttryck det tar då kvinnor och män i ledarställning tituleras. Man säger Borg, Reinfeldt, Tiefensee. Men man säger Mona, Maud och Annie.

Få skulle kanske kunna peka ut just mig på namnet Johansson. Men det är ganska påtagligt att såväl folk i gemen som i mediavärlden nästan konsekvent använder sig av efternamn då man omnämner män men förnamn vid kvinnor.

Är det ett problem? Både ja och nej. Jag är mycket hellre Annie med alla mina väljare än en anonym Johansson. I detta finns också (för mig) en strategi att bygga ett känt varumärke kring mitt förnamn som består. Så länge man är medveten om skillnaden, lyfter diskussionen och ser de olika attityderna är det lugnt.

Jag gillar att de använder mitt förnamn. Men jag hade gillat det än mer om jag inte hade vetat att det ligger ett strukturellt mönster bakom.

I veckan presenterades fördelningen av den kömiljard som regeringen utlovat och som fördelas utefter tillgänglighet och längden på vårdköer i respektive landsting. En perfekt morot där landsting med ambition och förmåga att öka tillgängligheten för patienterna premieras. Jag gillar konceptet.

Igår överlämnade Delegationen för jämställdhet i högskolan sitt betänkande till statsrådet Nyamko Sabuni och de presenterade också en del av sina förslag på DN Debatt om hur man ska öka jämställdheten inom högskolan. På DN Debatt utvecklar de sina tankar dels om vikten om att öka jämställdheten inom akademin men delegationen har också inspirerats av kömiljarden och föreslår en belöning till de högskolor och universitet som är duktiga på jämställdhet.

”År 1889 blev Sonja Kovalevsky Sveriges första kvinnliga professor. År 1925 fick kvinnor formellt rätt att arbeta vid universiteten. Sedan mitten av 1970-talet har kvinnor varit i majoritet inom högskolans grundutbildning. År 1992 fick Sverige en kvinnlig universitetsrektor: i dag är 17 av 35 rektorer på statliga universitet och högskolor kvinnor. Detta är en bild av jämställdhetens landvinningar i den svenska högskolan.”

Däremot är fortfarande 4 av 5 professorer män. 2011. I Sverige. 3 av 10 dekaner är män. Kvinnor som forskar får bra en bråkdel av de statliga forskningspengarna. Och så vidare.

Många möjligheter till förbättring. Kanske kan en jämställhetspeng grejja och stimulera högskolorna att göra det självklara – öka på jämställdheten och skapa lika villkor? Jag gillar helt klart idén.

Julhelgen. Det finns väl knappt någon annan helg under året där könsrollerna verkligen är stereotypa. Självklart finns det undantag, men om jag utgår från min egen verklighet  när jag var liten så är det slående: Pappa är ute i skogen och hugger julgranen, mamma handlar maten, farfar sover julmiddagstuppluren medan farmor fejjar i köket inför eftermiddagskaffet, jag dukar och hjälper mamma medan min kill-kusin ligger i soffan och glor på TV, tjejkusinen får rosa dockskåp och den andra killkusinen får mördartv-spel.

Idag ser det faktiskt lite annorlunda ut. Min syrra var ute med pappa och högg sin julgran, pappa delar med mamma både på inhandling och matlagning och jag pekar finger och drar upp lat-kusinen från soffan. Killkusinen får en lila tröja av mig och tjejkusinen får ett svart nitskärp. Det är genom medvetna och omedvetna handlingar vi kan förändra.

Jag önskar er idag en riktigt härlig julafton, med mycket snö, kärlek, mat och julgodis! Jag sprang också över en härlig youtubefilm om Julen 2.0 – kanske hade Jesusberättelsen varit så här anno 2010?

GOD JUL!

I förra veckan arrangerade jag tillsammans med LRF:s jämställdhetsakademi ett seminarium i Riksdagen om varför så få kvinnor inom de gröna näringarna tar steget till att vara företagare. Man vill hellre vara anställd. Det är tryggare, bättre tider och funkar bättre både som förälder och om man eller barnen blir sjuka. Gertrud Åström presenterade rapporten ”Trygghet ger balans”, LRF:s förbundsordförande Lars-Göran Pettersson kommenterade den under ledning av journalisten Anna Laestadius Larsson. Det blev ett riktigt välbesökt frukostseminarium vilket var extra roligt. Och viktigt. Vi behöver vara fler som diskuterar strukturer, attityder, kulturskillnader – ja, varför saker och ting förhåller sig på ett visst sätt?

Rapportens slutsats är tydlig: Betydligt fler kvinnor än män vill inte vara företagare. Man vill hellre vara anställd.

Detta om något visar på det viktiga i varför flexiblare trygghetslösningar är nödvändigt, varför sänkta kostander för företag behövs (för att öka lönsamheten) och att vi har en bit kvar innan vi når samma självklarhet hos kvinnor som hos män att ta steget att driva eget företag.

Läs också Jämställdhetsakademins blogg om detta.

Det är självklart att det ska vara lika lön för lika arbete. Jag blir tvärförbannad varje gång jag märker bland mina vänner att det skiljer i lön på samma arbetsplats. Det är helt oacceptabelt. Frågan är hur man ska komma åt det. Jag tror inte att lagstiftade jämställdhetsplaner som ska lämnas in av exakt varje företagare i hela landet varje år kommer förändra det faktum.

Vänsterkartellen föreslår just det i deras presenterade valmanifest, landets alla företagare ska upprätta jämställdhetsplaner varje år annars blir det om böter. Idag gäller det för företag över 25 anställda och vart tredje år. Jag tror det är viktigt att synliggöra skillnader men jag tycker också det ska ske med visst sunt förnuft. Varför ska en egenföretagare med noll anställda upprätta en jämställdhetsplan? Jag menar, de är ju över 700 000 stycken i landet?

Det är bara kosmetiskt. Att tvinga företagen till årliga jämställdhetsplaner kommer inte åt det grundläggande problemet. Strukturella förändringar, som att öppna upp välfärdssektorn så att fler kvinnor kan starta företag samt sänkta skatter är förändringar som gör skillnad och ökar kvinnors frihet både på lång och kort sikt. Men det är de emot. De säger ja till manliga ROT men nej till RUT. De säger nej till företag inom välfärden. De säger därmed också nej till kvinnors möjlighet till fler arbetsgivare och högre löner inom välfärdssektorn.

Se bland annat nyhetsbevakning i Svenska Dagbladet.

Idag skriver min riksdagskollega Anna König Jerlmyr (M) på Sidan 4 i Expressen om ”Alfahannarna har bossat tillräckligt”. Den mans- och ryggdunkarkultur som finns inom visa sektorer är hämmande, inte bara för jämställdheten utan också för tillväxten. Man blir så trött på alla ursäkter som finns varför det inte finns fler tjejer i styrelser. Detta citat från debattartikeln är ganska talande för attityden:

”En av de mer iögonfallande uppgifterna handlar om hur en kvinnlig tidigare styrelseledamot varnade för att bankens tillgångar var kraftigt övervärderade. Hon menade också att värderingen måste omprövas men hennes synpunkter viftades bort och så småningom avgick hon. Mats Qviberg lär ha kommenterat hennes avgång med orden att ”hon inte hade nerver” för uppgiften. Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om Qviberg hade satt samma etikett på någon av de manliga styrelseledamöterna. Det är möjligt att HQ:s historia inte varit annorlunda med fler kvinnor i styrelsen, det kan ingen med säkerhet veta, men visst är det en intressant tankelek.”

Jämställdhet handlar om lika möjligheter, lika villkor till jobb, företagande, maktpositioner oavsett vad vad man har mellan benen. Attityderna till starka och smarta kvinnor måste förändras. Och det nu.

Första uppslaget till tidningen Riksdag & Departement (hittar den tyvärr ej på nätet) har rubriken ”Kvinnors röster är viktiga för den som vill vinna valet”. Glädjen grusas för i många andra tidningar är det ”Dagens unga kan vara avgörande”, ”SD kan vara avgörande för valutgången”, ”Soffliggarna är avgörande”. Låt oss konstatera att alla röster är avgörande.

Nyhetsartikeln fascinerar ändå. ”Alliansens politik har svagt kvinnligt stöd” står det. Jag tycker det är märkligt. Det var borgerliga som införde jämställdhetslagen exempelvis. För över 30 år sedan. Det är Alliansen som genomfört en skärpt diskrimineringslag denna mandatperiod. En handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor med 56 åtgärder och över en miljard satsade kronor. Liksom handlingsplanen mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål med 20-tal åtgärder och 200 miljoner kronor. En strategi för jämställdhet på arbetsmarknaden och i näringslivet samt en handlingsplan för att hindra att unga gifts bort mot sin vilja.

Lägg där till jobbskatteavdragen som gett lågavlönade kvinnor mer ekonomisk frihet, möjlighet till företagande inom välfärdssektorn, mer jämställda utnämningar, fler kvinnor som driver företag, hushållsnära tjänster o. s v.

Trots det ty sig kvinnor till de rödgröna? Är det inte märkligt? Jag menar, sossarna är ju de som styrt Sverige under hela seklet och är man missnöjd med situationen bör man väl inte ge dem förtroende igen? Eller klingar det varmt och omtänksamt att rösta rödgrönt? Jag blir faktiskt inte klok på hur det kan förhålla sig på detta sätt.

Jag är kvinna i alla fall. Och jag ska rösta på Alliansen. För här är det mer verkstad än snack.