Det är farligt att vara feminist. På riktigt. Livsfarligt. Det är farligt att ha en klar bild av hur allt BORDE vara och allt man BORDE kunna göra, men som man faktiskt inte kan. I vart fall blir det farligt då man också GÖR allt det man tycker att man borde kunna göra. Det man borde kunna göra i ett jämställt samhälle.
Många är de gånger då jag tänker att ”mja, det är nog rätt jämställt ändå” och många gånger känner jag faktiskt att mitt kön inte är en begränsning (wow). Hur som så finns det ett återkommande scenario då jag alltid påminns om att jag är tjej. Om att jag är (anses vara) svag. Om att jag kan bli våldtagen eller nedslagen. Det är när det är natt och jag ska gå hem själv. Men jag är förbannad. Vill inte känna rädsla, vill inte anpassa mig och leva efter osynliga regler som jag inte accepterar. Men det straffar sig.
En natt. Ödegata i Spanien. Mörker. En ensam tjej som tycker sig ha lika mycket rätt till gatan om natten som på dagen. Varför ska hon vara rädd? En man. Förvirring. Ett överfall. En tjej som gör mer motstånd än förväntat. Ett knivhugg. Återigen en ensam tjej men nu med blod över hela kroppen. En ensam tjej som inser att ännu äger hon inte världen och ännu kan hon inte gå hem själv om kvällarna.
Kanske borde jag varit mer rädd och mindre upprorisk? Men jag vill fortfarande inte vara rädd. Enligt en artikel i DN är kvinnor räddare än män då de är ute om nätterna men i verkligheten är det farligare för männen. Men vem är det som står för faran? Kvinnorna eller männen? Vilka är det som står bakom majoriteten av alla de vålds och våldtäktsöverfall som sker? Kvinnorna eller männen?
Man pratar om att våldet ökat. Framförallt ungdomsvåldet. UNGDOM?! Är det ungdomarna eller är det pojkarna, killarna och grabbarna som står för det ökade våldet?
Det ökade våldet (och våldtäkterna) är alltså ett mansproblem som går ut över kvinnor, barn men givetvis även över män. För nej, jag vet också att alla män inte är en del av detta men alla är vi offer för ett samhälle präglat av våld och en sjuk syn på sex. Den slutgiltiga frågan blir därmed om vi vågar inse att ett samhälle som inte är jämställt ibland blir en fråga om liv eller död och om psykiska ärr för livet? För om vi vågar inse detta kan vi nog lyfta jämställdhetsdebatten från ”kallar du dig feminist eller inte?” och förstå de verkliga problemen. Inse att vi alla krävs i arbetet för ett jämställd och tryggt samhälle där vi alla har möjlighet att göra allt det som vi BÖR kunna göra.
/ Isadora Bennet
Det här är det bästa du har skrivit och det säger en del. För bra!
Tack så mycket anne!
Mycket bra skrivet isadora
Jag har själv envisats med att låtsas som att att jag har lika rätt som männen i de länder jag har vistats. Det är ju bara en låtsaslek som du säkert har upptäckt. Inget land vill stå i statistiken som ojämställt men alla skiter ju i jämställdhet, ”finns inga pengar i det”.eller hur??
Isadora!
Du har gett en strålande beskrivning av det svåra du varit med om, och samtidigt givit det en allmän betydelse av vikt. Din text skulle kunna finnas med på nästa års nationella prov, som ett exempel på en viktig krönika. Tack för att du var så modig att skriva om det så! Jag känner med dig, och tror mig innerligt förstå hur jobbigt detta måste ha varit. Stor kram till dig.
Minns en sak: Du tänkte så rätt, så rätt. Så har jag också tänkt, knyckt på nacken och minsann gått hem i natten, själv! Så ska det kunna vara och vi måste fortsätta kämpa för det, trots allt. Jag önskar bara att du och dina närmaste inte behövt betala ett så högt pris för denna tro på mänskligheten. Men ge aldrig upp, en dag ska gatorna kunna vara säkra, för alla.
Stor kram från Maria B.- ”litterära kompisen” till mamma, du vet-
Hälsning från ett vackert sommarlandskap på Rörtången!