I dagens Eko kvart i sex kunde man höra följande nyhet: ”Trots att det är hälften kvinnor i ett kommunfullmäktige, så är det mest männen som ratar. En undersökning i Jönköpings kommun visar att kvinnorna stod för bara drygt en tredjedel av inläggen, trots att nästan varannan ledamot är kvinna”.
”Kvinnor är rädda för att göra bort sig” säger Harriet Roosquist, socialdemokratisk kommunpolitiker i Jönköping, som en förklaring.
Bullshit, säger jag.
Men jag håller inte heller med kommunalrådet och centerpartisten Ann-Mari Nilsson som tycker att det ”behövs kvinnor som tar plats i fullmäktige” och säger att ”det är väldigt allvarligt att kvinnor inte hörs på samma sätt som män”.
Varför är det kvinnorna som ska höras lika mycket som män? Det vore mycket bättre om männen hördes lika lite som kvinnorna, för då skulle det bli effektivare möten (vilket i sig skulle ha en rad fördelar).
Min erfarenhet, efter att ha lyssnat på åtskilliga sammanträden på olika nivåer och med olika politiska färger, är följande: Män använder i mycket högre utsträckning än kvinnor det talade ordet som ett sätt att hävda sin position eller ”markera revir” om man så vill. Män pratar, inte alltid för att de har något viktigt att säga utan för att de genom sitt anförande signalerar ”jag är viktig”, ”detta är mitt ansvarsområde”, ”när ni ser mig tala så märker ni att jag är betydelsefull”.
Det finns enstaka kvinnor som insett att om man vill nå långt så gäller det att göra på detta sätt. Men de flesta kvinnor agerar mer rationellt vid möten: de gör inlägg när de anser att de har ett budskap de vill förmedla, men tycker att det är slöseri med andras tid att prata i onödan. De fokuserar på sakfrågan – inte på maktspelet, och går därigenom miste om makten.
I riksdagen är talartiden och repliktiden begränsad. Det gör debattörerna med jämlika. Kanske kunde detta införas i fler sammanhang?
En annan lösning är att välja ordförande med omsorg. Att ha en ordförande som vänligt men bestämt avbryter långpratarna, och samtidigt lockar dem som inte sträcker upp handen att yttra sig genom att fråga dem om deras åsikt. Det skulle definitivt vitalisera.
Allt färre vill engagera sig politiskt och unga kvinnor är överrepresenterade bland dem som hoppar av politiska uppdrag. Jag är övertygad om att den politiska möteskulturen spelar roll i sammanhanget. Effektivare möten har flera fördelar.
/Lila Ericsson
Senaste kommentarer