Jämställdhet och mänskliga rättigheter uppstår inte av sig själva. De kräver ständiga och aktiva åtgärder. Inte sällan har de också ett pris – i engagemang, maktdelning, pengar och ibland även människoliv. Så måste det få lov att vara.
Utmaningar och uppoffringar blir särskilt tydliga på den internationella arenan. Jag är själv nyligen hemkommen från Afghanistan där jag under fjolåret arbetade inom ramen för ISAF-styrkan. Det är ett land där barnsängsdödligheten är högst i världen, medellivslängden ca 44 år och nio av tio kvinnor inte kan läsa eller skriva. Till detta kommer betydande risker för våld, inte minst i det egna hemmet.
Vi vet att kvinnor och barn är extremt utsatta i krig och postkonfliktsituationer. Systematiska våldtäkter används som vapen i flera länder, däribland Kongo. Ansvaret för att synliggöra, fördöma och motverka detta vilar tungt på det internationella samfundet. FN:s säkerhetsråd har också antagit ett antal resolutioner med just den innebörden. De mest kända är resolutionerna 1325 från år 2000 och uppföljaren 1820, vilken handlar om sexuellt våld i väpnade konflikter.
Men ord måste följas av handling. FN blir inte starkare än vad de enskilda medlemsländerna förmår. Vi måste också inse att kampen för fred, frihet och demokrati i länder som Afghanistan och Kongo kräver både civila och militära insatser. Jag är därför stolt över Alliansens säkerhetspolitiska ambitioner och tydliga fokus på mänskliga rättigheter i utrikespolitiken. Det är att ta ansvar även när det kostar.
Oppositionens (icke-)alternativ förskräcker desto mer. Vänstern vill att Sverige omedelbart drar sig ur den FN-sanktionerade insatsen i Afghanistan. Övriga två parhästar vacklar betänkligt, senast uttryckt genom Skåne-sossarnas krav på trupptillbakadragande. Det är, enligt mitt sätt att se det, synnerligen naivt och ansvarslöst. Och de som ofrånkomligen skulle drabbas hårdast av ett försvagat säkerhetsläge är flickor och kvinnor.
Jag vill se ett Sverige som gör skillnad för världens mest utsatta kvinnor också i framtiden. Det kräver att vi är beredda att även ta vår del av ”grovjobbet”. Det i sin tur förutsätter att Ohly & co inte ges något reellt inflytande över svensk säkerhetspolitik.
Krister Fahlstedt
Senaste kommentarer