Helgalen, halvgalen eller bara lite störd

Schizofreni, akut psykos eller bara lite ADHD. Begreppen avlöser varandra: medicinstopp och tvångsmedicinering. Missbruk och psykisk störning. Övergående tillstånd och livslångt.

Vill vi ha medicinska experiment, avhumanisering och nazivibbar eller omtanke, respekt och humanism? Hur man än vrider och vänder på det så är psykvården någonting som de flesta har en åsikt om. Vi centerkvinnor som omhuldar tanken om autonomi måste vara speciellt uppmärksamma på just hur samhället (och då menar jag du och jag ) behandlar hel-, halv- och bara något galna medmänniskor.

Vi måste banka in humanismen i våra respektive regioner och kommuner och se till att inga medborgare hamnar mellan stolarna. I klartext: öka samordningen mellan olika sociala instanser. Låt inte politiska och samhälleliga gränser begränsa individens behov av stöd i en extremt utsatt situation.

Kari Kapla

Sluta fokusera på burkan – öppenhet är viktigare

Att förbjuda burkor löser inga jämställdhetsproblem. Det är synen på kvinnor och män som måste förändras. Först när var och en själva får välja hur man vill klä sig är vi jämställda.

Däremot är det inte okej inte kunna se människor i ansiktet. Hur otryggt skulle vi inte tycka att det var om alla ungdomar sprang runt i rånarluvor? I ett öppet samhälle vill vi kunna se varandra i ögonen och kunna identifiera den vi pratar med.

Utifrån ett barnperspektiv tycker jag inte heller det är okej att förskollärare bär burka eller rånarluva, däremot ska man ha rätt att dölja sitt hår och sin kropp på andra sätt om man själv vill det.

Det är inte särskilt länge sedan vi i Sverige inte tillät kvinnor att visa håret offentligt, titta bara på sederna med folkdräkter. I dag kan vi välja själva hur vi vill ha håret. Det har vi klarat utan förbud.

Jag tycker vi ska säga nej till förbud mot burka och ja till ett öppet samhälle där vi kan se varann i ögonen som jämställda individer.

Anki Enevoldsen

Ett knivhugg, ett uppvaknande och en insikt

Det är farligt att vara feminist. På riktigt. Livsfarligt. Det är farligt att ha en klar bild av hur allt BORDE vara och allt man BORDE kunna göra, men som man faktiskt inte kan. I vart fall blir det farligt då man också GÖR allt det man tycker att man borde kunna göra. Det man borde kunna göra i ett jämställt samhälle.

Många är de gånger då jag tänker att ”mja, det är nog rätt jämställt ändå” och många gånger känner jag faktiskt att mitt kön inte är en begränsning (wow). Hur som så finns det ett återkommande scenario då jag alltid påminns om att jag är tjej. Om att jag är (anses vara) svag. Om att jag kan bli våldtagen eller nedslagen. Det är när det är natt och jag ska gå hem själv. Men jag är förbannad. Vill inte känna rädsla, vill inte anpassa mig och leva efter osynliga regler som jag inte accepterar. Men det straffar sig.

En natt. Ödegata i Spanien. Mörker. En ensam tjej som tycker sig ha lika mycket rätt till gatan om natten som på dagen. Varför ska hon vara rädd? En man. Förvirring. Ett överfall.  En tjej som gör mer motstånd än förväntat. Ett knivhugg. Återigen en ensam tjej men nu med blod över hela kroppen. En ensam tjej som inser att ännu äger hon inte världen och ännu kan hon inte gå hem själv om kvällarna.

Kanske borde jag varit mer rädd och mindre upprorisk?  Men jag vill fortfarande inte vara rädd. Enligt en artikel i DN är kvinnor räddare än män då de är ute om nätterna men i verkligheten är det farligare för männen. Men vem är det som står för faran? Kvinnorna eller männen? Vilka är det som står bakom majoriteten av alla de vålds och våldtäktsöverfall som sker? Kvinnorna eller männen?

Man pratar om att våldet ökat. Framförallt ungdomsvåldet. UNGDOM?! Är det ungdomarna eller är det pojkarna, killarna och grabbarna som står för det ökade våldet?

Det ökade våldet (och våldtäkterna) är alltså ett mansproblem som går ut över kvinnor, barn men givetvis även över män. För nej, jag vet också att alla män inte är en del av detta men alla är vi offer för ett samhälle präglat av våld och en sjuk syn på sex. Den slutgiltiga frågan blir därmed om vi vågar inse att ett samhälle som inte är jämställt ibland blir en fråga om liv eller död och om psykiska ärr för livet? För om vi vågar inse detta kan vi nog lyfta jämställdhetsdebatten från ”kallar du dig feminist eller inte?” och förstå de verkliga problemen. Inse att vi alla krävs i arbetet för ett jämställd och tryggt samhälle där vi alla har möjlighet att göra allt det som vi BÖR kunna göra.

/ Isadora Bennet

De könssegregerade färgerna

Redan från den dagen vi föds blir vi överösta med normer om hur vi ska vara och hur vi ska se ut. Försök själv att gå in i en klädaffär för småbarn så ser ni hur förutbestämt det är. Rosa, lila och turkost till vänster och blått, rött och svart till höger. Flickkläder till vänster och pojkkläder till höger. Samma sak gäller allt du köper till barnen. Uppdelat i pojkar och flickor. Sängkläder, badkläder, skor, leksaker, böcker. Ja, i princip allt. Rosa mot blått. Och jag är så trött på det att jag nästan avstår från att handla till barnen.

För dom av er som inte är insatt i min familj så kan jag upplysa om att jag har tvillingar på 1,5 år. En flicka och en pojke. Redan den första presenten vi fick till barnen var uppdelad efter kön. En rosa dräkt till henne och en blå till honom. Vi har ignorerat presentetiketterna nästan helt och använder kläderna till bägge barnen. Jag struntar liksom i om pojken har en rosa tröja med armpuffar på sig. Och jag är helt säker på att han inte bryr sig överhuvudtaget. Samma sak med flickan. Hon tar nog ingen skada av att ha en t-shirt med traktortryck på bröstet. När vi skulle köpa sängkläder till deras spjälsängar så föreslog expediten ett rosa och ett blått set. Vi köpte dem och pojken sover hur bra som helst med det rosa setet. Men varför ska det behöva vara så här? Varför ska allt delas upp i pojkar och flickor? Barnen bryr sig inte så varför gör vi det? Och varför är färger så otroligt könssegregerade?

Jag tittade på en av mina favoritfilmer för ett tag sedan, Amadeus. Milos Formans otroliga kostymdrama om Mozart och 1700-talets Europa. En sak att lägga märke till är hur alla män är klädda. Inte skulle vi betrakta deras klädstil som särskilt macho idag. De använder smink och har pråliga kläder i alla tänkbara ”feminina” färger. Men de verkar trivas hur bra som helst. Och uppenbarligen så ansågs de då som ganska så manliga.

Vad jag försöker säga med detta ganska ostrukturerade inlägg är egentligen att jag är trött på att hela tiden bli påprackad könsnormer överallt. Varför kan inte färger bara få vara färger ibland? Kan vi inte sluta ge färgerna könstillhörigheter och tillåta alla att använda den färgen de trivs bäst i. En sak är i alla fall säker. Mina barn ska få ha vilka färger de vill och om pojken vill ha ”flickkläder” och flickan vill ha ”pojkkläder” så ska de få ha det.

PS. Min favoritfärg är rosa. Men känner starkt för olika pastellfärger. Har nog trettio skjortor i rosa, ljusgrönt, turkost eller gult. DS.

Muharrem Demirok

Att bli berömd utan att elda pengar

Årets pride-vecka har startat i Stockholm. Dagens Nyheter är en av alla medier som uppmärksammar det, dels med berättelser om att komma ut i olika tider, dels med ett bildspel från pride-evenemang världen runt. Det tycks finnas en sällsynt dragningskraft med just Stockholm pride och dess ”kollegor” på andra orter som gör att de får uppmärksamhet. En uppmärksamhet som jämställdhetsfrågorna sällan får i samma utsträckning, förutom när enskilda företrädare för den så kallade feministiska rörelsen bränner pengar på öppen gata.

Kanske har jämställdhetens förkämpar misslyckats en aning med att synas på det sätt som HBT-rörelsen gör? Fast. Å andra sidan. Jämställdheten mellan kvinnor och män har måhända lyckats ta sig in som självklar och ständigt närvarande fråga i beslutande församlingar på ett annat sätt än den agenda som lyfts under pride-veckan. Jämställdhetsminister är trots allt en titel som ingen regering skulle våga vara utan. Och även om samma minister och samma departement hanterar många av HBT-frågorna, så är det Integrations- och jämställdhetsdepartementet som är det officiella namnet. Och officiella namn har alltid en historia att berätta om det samhälle i vilket de tillkommit.

Tanken slår mig ändå. Skulle man kunna stärka både jämställdhets-arbete och HBT-arbete, som ju i långeliga tider haft många gemensamma beröringspunkter, genom att göra lite mer pride av den allt mer ”förslipsade” jämställdhetspolitiken; och kanske göra lite mer ”ordförandeklubba” av prideveckan. Jag vet inte. Jag kanske är ute och cyklar… Fast i så fall kommer jag kanske på bättre tankar till helgen. Tänkte nämligen ta en sväng förbi och kolla läget på Stockholm pride. Eventuellt kommer jag hem med idéer kring hur vi kan lyfta jämställdhetspolitiken till nya höjder, utan att elda pengar.

/Johan Pettersson

Jämställd konst

Är konsten jämställd? Får kvinnliga konstnärer den plats de förtjänar?

Nu ska det undersökas av ett nytt forskningsprojekt, fiansierat av Statens kulturråd.

Fyra muséer med samlingar i Göteborg, Stockholm, Malmö och Norrköping ska detaljstuderas för att se vilka konstnärer som är representerade och hur deras verk exponeras.

Teorin, som måste bekräftas, är att kvinnliga konstnärer för en mer undanskymd tillvaro.

Det är bra att detta leds i bevis. Synliggörandet är ett viktigt led till förändring.

Sedan är det också skojigt att det finns utställare som enbart väljer att visa kvinnliga konstnärers verk. Duktiga på detta är Vingåkers kommun, vars sommarutställning heter ”Härtill är vi tvungna”. En fin uppföljare till premiären med ”Hon har talang – tyvärr”.

/Inger Fredriksson

Att vara eller inte vara feminist?

Den senaste veckan har jag med flera, obereonde av varandra, personer diskuterat huruvida de kallar sig feminister eller inte. Jag är feminist och jag tror att vi behöver använda feminismen som verktyg och glasögon i jämställdhetsarbetet.

Den ena personen jag diskuterade med menade att det är bättre att se till varje individ och till varje situationen för att göra en maktanalys, inget fel med det, men då den enskilda kvinnan kommer jämföras med den enskilde mannen kommer det alltid att finnas bakomliggande faktorer som vi inte ser om vi inte gör en bredare analys. Anledningen till att mannen fick chefsjobbet och inte kvinnan var kanske att han hade mer pondus och bättre meriter från tidigare arbeten, något kvinnan saknade. Den analysen säger ingenting om varför det var så, varför det genomgående är så att män väljs framför kvinnor när det kommer till maktpositioner.

En annan person jag diskuterade med menade att feminsimen kommer att göra att hon förlorar sin identitet som kvinna, att till få vara hemma med sina barn, att få klä sig kvinnligt och så vidare. För mig handlar jämställdhet om att kvinnor ska kunna göra vad de vill med sina liv, att ha frihet att förverkliga sina drömmar och leva på det sätt man önskar. Vill hon vara hemma med sina barn är det inget problem för mig, men jag måste få välja själv och det är det feminismen handlar om. Att alla människor, oberoende av genus ska ha friheten att leva de liv de önskar sig.

Låt inte vänsterdebattörer skäla begreppet från oss liberaler, feminsmen handlar om frihet!

/Karin Ernlund

Låt kvinnor tjäna pengar!

Vänstern har jobbat länge på att krama och äga problemformuleringen inom jämställdhetsområdet. Nyamko Sabuni går på välformulerad attack mot de rödgrönas jämställdhetspolitik. En modern svensk jämställdhetspolitik har vassare verktyg i lådan än kvotering.

Att kvotera är att ge sig på symptomen för ett ojämlikt ägande istället för rotorsaken. Som jag ser det är huvudproblemet att kvinnor inte fått starta företag och tjäna pengar inom de områden som de är verksamma. Som Lotta Gröning brukar säga. ”Kvinnorna blev välfärdsstatens pigor”. Och pigor de ska niga för husbonden och nöja sig med att de har ett jobb.

När Alliansen avreglerar den offentliga sektorn och gör det möjligt för kvinnor att driva egna apotek och starta äldreomsorg så vill de rödgröna stoppa detta. Och även om kvinnor inte vill starta företag så finns det fler arbetsgivare att välja på. Det är bra både för plånboken och välbefinnandet.

När DN debattörerna hävdar att de vill se en blocköverskridande överenskommelse innan valet om kvotering så skjuter det helt förbi målet. Viktigare vore kanske att se till att kvinnor får tjäna pengar, äga företag och att RUT blir kvar. Vänstern tycker att RUT ska bort eftersom det är vikigare att göra upp med könsroller i hemmet. Jaja. Men om vi nu vill sätta in en jämställdhetsturbo så är RUTavdragen helt rätt. Men se det törs man inte tillstå. Eftersom gammalfeministerna inte definierat detta som en godkänd lösning så törs ingen försvara det.

Mer om detta har jag på senare tid skrivit på Newsmill och på Aftonbladet.

/Elisabeth Thand Ringqvist

Mysigt på bussen till hösten

Jag gillar att åka buss. Tack vare bussresor har jag fått hyfsade skolbetyg, klarat tentor och fått nya kompisar. Jag har t.o.m. använt bussen för att flytta från en lägenhet till en annan. Numera åker jag buss till jobbet. Fortfarande mycket praktiskt; man kan läsa, skriva, sms:a, kolla på Internet, prata….

För ungefär två månader sedan ägnade jag några bussresor åt ”Car-spotting” på Värmdöleden. Medan bussen susade fram i kollektivtrafikkörfältet så drog jag streck för alla bilar vi körde förbi. Ett tjockare streck för alla bilar som kördes av kvinnor och ett tunnare streck för alla bilar som kördes av män. Det blev en himla massa tunna streck… Min högst ovetenskapliga studie visade att av tio bilar så kördes åtta av män och två av kvinnor. (Även enligt den officiella statistiken åker männen mer bil och kvinnorna mer buss.)

Så när ska männen ta sitt miljöansvar och kliva på bussen? Ja, till hösten kommer i alla fall männen i Nacka/Värmdö att börja göra det. I alla fall om man får tro Trafikverket. I höst kommer nämligen Trafikverket att kontakta alla ”vanebilister” och erbjuda dem ”personlig reserådgivning” i en halvtimme och någon form av ekonomisk morot så att de ska ställa bilen och ta bussen istället. Mobility management heter det visst. Kanske behöver kollektivåkandet göras lite krångligt för att bli lockande? Ska bli spännande att se resultatet i alla fall.

Jag hoppas på många män på bussen. Vad trevligt det kommer att bli! Syns till hösten! Välkomna ombord!

P.S. Ifall ni trodde att det handlade om ett ”jämställdhetsprojekt” så trodde ni fel. Syftet med projektet är inte att få fler män att åka kollektivt (även om de enligt min mening borde göra det) utan att få färre bilar på Skurubron. Men eftersom det mest är män som kör bilarna så blir det ju en fråga om jämställdhet i alla fall… :-)

P.P.S. För övrigt anser jag att det behövs en ny Skuru-bro också.

/Lila Ericsson

Könets begränsningar

”Tjejer behöver inte fisa”, ”hur går det nu när Annika är i Stockholm…” eller ”det är ju bara i alla välmening de ger sin fru stryk”. De tre citaten är exempel för mig på hur vi i stort som i smått lever ojämställt. Vi kan slå oss för bröstet och samtidigt vara tacksamma för att vi kommit bit på vägen m e n jag menar att vi bara är bit på vägen och nästa sträcka är så mycket svårare för problemen ligger under ytan.

Låt mig förklara med tre personliga exempel.

Yngste sonen och jag är på semester och för hundrade gången fiser han högt och jag blänger på honom och säger att lägg av. Han blir denna gång så irriterad på mig att han fräser tillbaka att ni tjejer behöver ju inte fisa så jag förstår inte vad jag kräver av honom. Måste erkänna att jag blev tyst en stund innan jag fann mig och ställde frågan tillbaka… hur tänker du nu? Jo, han kunde berätta om att han ”visste” att tjejer inte har behov av att fisa för han har aldrig hört tjejer göra det. En anatomilektion senare och sonens konstaterande att nu förstod han varför tjejer var experter på smygare följdes med en semester där jag fes högt och ljudligt var gång jag behövde.

Nästa historia är från när jag började pendla på veckorna till Riksdagen och Stockholm. På hemmaplan ändrades förutsättningarna mycket och det på extremt kort tid. Många frågor och kommentarer fick min dåvarande man om hur det gick och hur det var ”där hemma”. Frågorna som i början uppfattades som ”snälla” kan jag i efterhand konstatera var rent för jävliga. För med rätt intonation i frågan hur går det nu när Annika är i Stockholm innehåller påståenden om makens bristande kapacitet att klara vardagen med barnen till det felaktiga beteendet hos mig att lämna hus och hem om så bara för tre dagar i veckan.

Att ge sin fru stryk ”i alla välmening” var en religonslärares förklaring till min dotter varför en del män misshandlar sina fruar. Min dotters ilska över lärarens inkompetens och över att någon ens försöker bortförklara ett så allvarligt brott värmde modershjärtat men tyngde ner min tro till utbildning som ett sätt komma till rätta med problemen.

Att nästa steg i jämställdhetsarbetet är mycket svårare beror dels på att – 1. frågorna ligger under ytan – siffror och statistik är vi hyfsat bra på men för att spinna på Sofias tidigare inlägg här på bloggen så erbjuds vi kvinnor sista gaffeln men får inte betalt för vårt jobb – 2. det lilla och det stora livet måste samspela – att morsan tjatar hemma måste följas av samma normer i skolan och fritiden för ungdomarna – 3. kraven på kvinnor och män i yrkeslivet, på arbetsmarknaden, när vi söker vård eller hemma i familjen måste bli tydliga för att därefter kunna förändras – 4. alla kunskapsbärare inom skolan, vården, rättsväsendet måste få kunskap men i kombination med reflektioner och diskussioner för att ändra normer och värderingar i det dagliga arbetet där de möter människor.

Alla dessa förändringar måste bäras av många annars blir det inga permanenta förbättringar. Ett systematiskt arbete har påbörjats inom många områden. Ledarskapet på arbetsplatser är avgörande men i nästa steg så måste förändringsarbetet bäras av både kvinnor och män. Det krävs att det är en ständigt pågågende process. Det är inte något som kan görs undan för att sedan vara klart.

PS. För jämställdhet och allas trevnad så tycker jag att fisar av både kvinnor och män gärna får släppas – men där de inte stör omgivningen.

/Annika Qarlsson

Nästa sida »