”Tjejer behöver inte fisa”, ”hur går det nu när Annika är i Stockholm…” eller ”det är ju bara i alla välmening de ger sin fru stryk”. De tre citaten är exempel för mig på hur vi i stort som i smått lever ojämställt. Vi kan slå oss för bröstet och samtidigt vara tacksamma för att vi kommit bit på vägen m e n jag menar att vi bara är bit på vägen och nästa sträcka är så mycket svårare för problemen ligger under ytan.
Låt mig förklara med tre personliga exempel.
Yngste sonen och jag är på semester och för hundrade gången fiser han högt och jag blänger på honom och säger att lägg av. Han blir denna gång så irriterad på mig att han fräser tillbaka att ni tjejer behöver ju inte fisa så jag förstår inte vad jag kräver av honom. Måste erkänna att jag blev tyst en stund innan jag fann mig och ställde frågan tillbaka… hur tänker du nu? Jo, han kunde berätta om att han ”visste” att tjejer inte har behov av att fisa för han har aldrig hört tjejer göra det. En anatomilektion senare och sonens konstaterande att nu förstod han varför tjejer var experter på smygare följdes med en semester där jag fes högt och ljudligt var gång jag behövde.
Nästa historia är från när jag började pendla på veckorna till Riksdagen och Stockholm. På hemmaplan ändrades förutsättningarna mycket och det på extremt kort tid. Många frågor och kommentarer fick min dåvarande man om hur det gick och hur det var ”där hemma”. Frågorna som i början uppfattades som ”snälla” kan jag i efterhand konstatera var rent för jävliga. För med rätt intonation i frågan hur går det nu när Annika är i Stockholm innehåller påståenden om makens bristande kapacitet att klara vardagen med barnen till det felaktiga beteendet hos mig att lämna hus och hem om så bara för tre dagar i veckan.
Att ge sin fru stryk ”i alla välmening” var en religonslärares förklaring till min dotter varför en del män misshandlar sina fruar. Min dotters ilska över lärarens inkompetens och över att någon ens försöker bortförklara ett så allvarligt brott värmde modershjärtat men tyngde ner min tro till utbildning som ett sätt komma till rätta med problemen.
Att nästa steg i jämställdhetsarbetet är mycket svårare beror dels på att – 1. frågorna ligger under ytan – siffror och statistik är vi hyfsat bra på men för att spinna på Sofias tidigare inlägg här på bloggen så erbjuds vi kvinnor sista gaffeln men får inte betalt för vårt jobb – 2. det lilla och det stora livet måste samspela – att morsan tjatar hemma måste följas av samma normer i skolan och fritiden för ungdomarna – 3. kraven på kvinnor och män i yrkeslivet, på arbetsmarknaden, när vi söker vård eller hemma i familjen måste bli tydliga för att därefter kunna förändras – 4. alla kunskapsbärare inom skolan, vården, rättsväsendet måste få kunskap men i kombination med reflektioner och diskussioner för att ändra normer och värderingar i det dagliga arbetet där de möter människor.
Alla dessa förändringar måste bäras av många annars blir det inga permanenta förbättringar. Ett systematiskt arbete har påbörjats inom många områden. Ledarskapet på arbetsplatser är avgörande men i nästa steg så måste förändringsarbetet bäras av både kvinnor och män. Det krävs att det är en ständigt pågågende process. Det är inte något som kan görs undan för att sedan vara klart.
PS. För jämställdhet och allas trevnad så tycker jag att fisar av både kvinnor och män gärna får släppas – men där de inte stör omgivningen.
/Annika Qarlsson
Senaste kommentarer